Kropp och kläder

Då mitt intresse för mode är stort, och då inte att man ska följa några regler utan mer som ett uttryck för personlighet och som ett uttryck för zeitgeist, var jag och såg en utställning som heter "Dressing the body" Fokusen i utställningen låg inte så mycket på kläderna i sig som på klädernas funktion för att förändra kroppen och för att uttrycka något om tidsandan. Det visades korsetter av olika slag och armpuffar och krinoliner - allt för att förändra kroppens utseende. Man visade också på hur genom tiden uppfattningen om hur en estetiskt vacker kropp förändrats. Från en platt byst och mage, till en mer markerad byst och stora armar. Från en midja som knappt markeras till hur midjemarkeringen flyttats allt från direkt under bysten ner till höften och hur allt detta accentueras genom kläder. Allt enligt tidens anda - t.ex. hur det i krigstider förändras till att man (kvinnan, för självfallet handlar det främst om kvinnans kropp) till vardags klär sig i mer strikta kläder som är inspirerade av uniformen, men att man då till fest skulle framstå som mer sfärisk och ha vindlande klänningar där kvinnligheten framhävs.
Det som fascinerar mest är att vi förfasar oss över hur kvinnor trängde in sig i korsetter som förflyttade deras inre organ. Men vi accepterar fullt ut att kvinnor idag inte längre behöver korsetter för att förändra sin kropp, idag har vi kirurger. Varför duger inte kvinnans kropp som den är? Vad är det som är så förfärligt med den att den inte kan accepteras i sitt naturliga tillstånd? Ja, det finns många mysterier som Maggan aldrig kommer att förstå.

Kulturskillnader del 2

Maggan har aldrig varit som de andra barnen, hon har alltid varit lite för mycket. Hon är alltid den som skrattar lite för högt, som inte riktig följer den socialakoden, som alltid blir lite för full och som alltid och konsekvent är lite för mycket. I vissa sällskap alldeles för mycket, men även i de lite vildare sammanhangen blir Maggan ändå alltid lätt lite för mycket för att det ska vara kul. 

Hela mitt liv har jag därför sökt efter mitt folk, och så många gånger trott att jag funnit dem. Men ändå, ändå har det alltid varit något litet som skaver. Ingen är någonsin som fel som jag.

Med åren har jag lärt mig att kontrollera mig, att förminska mig själv och försöka passa in. Jag tycker det går hyfsat bra, jag fattar mer och mer vad man får och inte får göra. Men det är ansträngande i längden att alltid vara för mycket. Därför blev det som att bli utsläppt ur fängelset att flytta hit, till ett land där jag definitivt inte är den person som tar mest plats i rummet. 

Jag minns första gången jag skulle gå in på en bar här, nyinflyttad och utan att kunna språket. Jag öppnade dörren men stängde den strax igen, för därinne fördes det ett liv utan like; De är osams, det blir snart bråk, sa Maggan till sin vän. Men ack så fel hon hade, de är bara så man umgås här, folk pratar högt och i munnen på varandra, skrattar högt och vevar med armarna samtidigt. Folk här tar plats. 

Och det är en så underbar känsla att för första gången i mitt liv inte vara den som tar plats, den som stör utan faktiskt bara en i mängden. Att inte behöva förminska mig själv och konstant tänka på vad jag säger och gör. Utan bara vara. Den känslan finns inte ord nog att beskriva - men det är lite svårt att förklara när jag får frågan: Längtar du aldrig hem till Sverige? - Nej, för jag vill aldrig mer behöva förminska mig, nej för jag vill aldrig mer behöva rättfärdiga varför jag inte har ett fräsigt jobb, nej för jag vill inte ens prata med människor som överhuvudtaget bryr sig om vad jag jobbar med, nej, för jag kan inte, vill inte, klarar inte att krympa ner mig själv för att passa i den svenska lagomheten någonsin igen. Det är inte värt det. Det är inte ett värdig liv. Så nej, jag längtar aldrig "hem" till Sverige.

Jag har många helt underbara vänner i Sverige som är delar av mitt folk och som jag alltid saknar, men jag klarar inte bo i ett land som så förtrycker det som är annorlunda och står ut.

P.S
Jag minns såväl den dag jag bestämde mig för att fly Sverige. Jag satt på min vän Muttis balkong och drack sprit mitt på blanka söndagseftermiddagen för att döda min ångest. Jag stod inte ut längre in den tillrättalagda, perfekta tristessen. Jag hade panik. De alternativ jag hade för överlevnad var tre; Börja med heroin, börja med extremsport eller fly utomlands. Jag valde det sista, minst destruktiva alternativet. Och inte en dag under mina fem år som utvandrare har jag ångrat mitt beslut.

Kultrurskillnader

Maggan har tagit semester då hon var alldeles för stressad i sitt privatliv för att hinna med något överhuvudtaget. Och så har hon haft besök av Mostern med pojkvän. Det blev mycket prat om fördelar med att bo i Maggans stad i jämförelse med Sverige. Det är ett tema Maggan ofta intresserar sig för och även skriver om. Jag har dock märkt att när jag ska framhålla fördelarna med min stad så handlar det ofta om tillgänglighet och inställning till dålighetsliv - se föregående inlägg. Ibland känns det som att jag framstår som en alkoholiserad röktant. Och det kan ju i och för sig ligga ganska mycket sanning i det, men är ändå inte främsta anledningen till att jag väljer att bo här och känner mig så främmande för att återvända till Sverige. Anledningen till att det i de här sammanhangen blir så många alkoholrelaterade exempel är nog för att det är ett konkret exempel på något mer djupgående - respekten för människans frihet och integritet och ifrågasättandet av auktoriteten, något som är precis tvärtom i Sverige.
I magganland finns lagar och regler, bussarna har tidtabeller och man får inte beträda gräsmattan. Men man bryr sig inte så mycket, bredvid skylten om beträdande-förbudet har man ett barnkalas på den förbjudna gräsmattan, bussen kommer inte när den ska för busschauffören kanske träffade en bekant och blev att språka en lite stund extra - men det gör inte så mycket, man får, som Lars Von Trier säger, ta det onda med det goda. För med den här mentaliteten kommer så mycket gott. Människor är mycket mera öppna och sociala, man pratar med varandra i kön i mataffären, och något som jag nyligen lagt märke till; man säger hej och hejdå när man stiger in och ut ur en hiss. Som tidigare nämnts, människor i alla åldrar lever sitt liv på gator och torg istället för instängda och isolerade i sina fantastiskt modernt och korrekt inredda lägenheter. Man har det lite skruttigt, man har inte så mycket pengar men man värderar det sociala livet högre än den sociala statusen.
 Jag är medveten om att jag bara bott några år här och självfallet inte har en helhetsbild då jag lever i en skyddad utlännig-kokong (här är det ju jag som är invandraren) Jag har inte full tillgång till samhället och alla dess nyanser, men av det lilla jag kan se från min invandrarposition så ser jag en annan värld. En värld där den först fråga du får på festen inte är: Vad jobbar du med? - för här betyder det inte så mycket om jag har ett fräsigt jobb eller inte, här intresserar de sig för vem jag är och inte för vad jag gör.
Och det är några av anledningarna till att jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva återvända och bli bofast i Sverige.

Äldreomsorgen i Fort Peinc

Det finns en bar dit vi brukar gå. Den ligger vid ett torg, vi brukar ta en öl där - gärna på eftermiddagen. Jag har alltid lagt märke till att där finns så många äldre personer i rullstol och fick snart reda på att det ligger ett äldreboende i närheten.
Vad som gör mig varm om hjärtat är att när vi sitter där och dricker vår öl i eftermiddagssolen så ackompanjeras vi av en äldre man som rullats dit av sina söner. Han är gammal och grå och alldeles skakig. Hans söner beställer in en öl till honom och tänder hans cigarett då hans händer skakar för mycket för att han ska klara det själv.
Vid bordet bredvid har tre äldre herrar problem med att få plats runt bordet med sina rullstolar, servitrisen kommer ut och hjälper dem till rätta. Sedan beställer de öl som de njuter av i höstsolen.
Det verkar som att majoriteten när de hälsar på sina nära och kära rullar ut dem i solen och tar en öl.
Och jag finner denna vana aldelens, aldelens underbar. Ja, det är farligt att röka. Nej, för hög alkoholkonsumtion är inte bra - men när man har några år kvar att leva varför kan man inte få njuta dem så som man själv vill?
Även innan man blir så gammal att man behöver rullas ner till baren i rullstol så finns det här en kultur där äldre människor möts på barer, tar ett glas och pratar om vad de nu pratar om. Jag har aldrig sett det i Sverige. Där segregeras människor utifrån ålder och det anses inte passande för äldre att vistas på barer. Det ansågs fram tills helt nyligen att man inte borde servera alkohol på äldreboenden - och jag betvivlar verkligen att man får röka i sin lägenhet där.
Nej fram för mer frihet åt folket säger Maggan - gammal som ung stå upp för er rätt att leva dålighetsliv!

Håller just nu på att läsa in mig på Lou Andreas Salomé (1861-1937), här på bilden tillsammans med Nietzsche och Paul Reé. Hon var en mycket intressant kvinna -  författare och psykoanalist som tyvärr mest blit uppmärksammad för sina kärlekshistorier med kända män. Jag minns att jag läste hennes Narcissism och Erotik när jag gick i högstadiet, men jag tror nog inte att jag förstod så mycket av den, tänker att jag behöver läsa den igen. Och speciellt nu när jag upptas så av funderingar runt relationers vara eller inte vara och i vilken form. Då behöver man inspiration och få se exempel på att allt går att göra annorlunda.
Det som fascinerar med henne är att hon var en väldigt fri kvinna, hon levde i ett äktenskap men hade öppet ett flertal älskare under hela relationen. Att hon under den tid och med den rådande praxis och moral som rådde då vågade att ifrågasätta monogami och välja sitt eget sätt att leva i en relation. Respekt, säger Maggan!

Apropå mitt inlägg om den svensk hälso-fascismen vill jag bara lägga till ett Mumin-citat:

"Allt som är trevligt är bra för magen" Sagt av Muminmamman angående Muminpappas piprökning.

Stil går aldrig ur tiden, säger Maggan. Lauren Bacall och Humphrey Bogart på cyckeltur.

Maggan är ju som vi alla vet väldigt intresserad av relationer. Varför finns de? Hur hanterar vi dem? Och kanske framför allt av alternativa attityder till och utförande av kärleks-relationer. Fick tips på en blog av min Musketör Porthos och blev så glad. Ännu en som oss som funderar och funderar och inte riktigt klarar av att hantera tvåsamheten. Så fint och skönt att se att det finns någon främmande människa därute som känner som jag. Så om du också är en tvivlare och kärleksfunderare titta in hos Killing Zoe och känn dig mindre ensam:

http://killingzoeagain.blogspot.com.es/

Sverige; häslo-facismens förlovade land

Vi håller på att måla in oss i ett hörn i Sverige. Vad ska bli nästa förbud? Jag förfäras och förvånas över att vanligtvis intelligenta människor verkligen tycker att ett rökförbud på allmän plats är något bra. De dras med i någon sorts masspsykos som syftar till sundhets-hets, en hets som går så långt att vi är beredda att offra vår integritet.  Tar vi inte redan nog hänsyn? Var ska det ta slut?

Jag syftar på:

Vi kan inte sälja alkohol i mat-butiker på grund av att ett fåtal har har svårigheter att hantera alkohol

Tvålen på restaurangens toaletter parfymfri då det kan finnas någon allergier

Samhället ska vara rökfritt då det lutkar illa och det kan finnas någon allergiker

Man kan inte ha husdjur med sig för det kan finnas någon allergiker

(Det där låter lite som att jag har något emot allergiker vilket jag inte har, jag är själv allergisk)

Alla i Sverige ska vara friska och sunda och leva lyckliga i harmoni och visa allt och alla en evig hänsyn. Vilket ju är fint och bra och moraliskt rätt. Men vem har bestämt att det sunda idealet är det bästa? Var har mitt egen ansvar och fria val blivit av i allt det här? Mitt val att leva dålighetsliv*? Behöver inte ni andra också ta hänsyn till mig och mina val, om nu jag måste ta hänsyn till er ?

Vi lever i ett majoritetens diktatur där de helt plötsligt fått frihet att bestämma oändligt mycket över val som borde vara mina egna. Men är det ens säkert att majoriteten tycker så? Är ni verkligen alla så sunda och perfekta? Smyger det inte ner sig en chips-påse i varukorgen en fredagskväll på ICA? Fastän vi vet att det är fettma-framkallande? Fastän vi vet att det är dåligt för moralen och kanske till och med kan ge cancer? Och den cigarretten som vi röker på festen NOTA BENE - bara på festen! Den är ju så förfärligt dålig för hälsa och moral, men det kan ju var kul och härligt att få vara lite vild och fri ibland.
Vill vi verkligen leva i ett samhälle som styrs av häslo-fascism? Stanna upp och fråga dig det innan det är försent. För nästa last hälso-facsiterna kan ge sig på kan vara just din last. Och då kanske det inte är lika roligt längre.




*Och så för de dålighetsliv, upplyste Joxaren. Dålighetsliv? sa mumintrollet och blev intresserad. Hur då? Jag vet inte riktigt, sa Joxaren. Kanske de trampar ner folks köksträdgårdar och dricker öl. Vi satt länge och tittade efter hatifnattarna som seglade mot horisonten.
// Mumintrollen

 En dröm om separationer

Igår var Maggan på en trevlig terrass och åt grillade grönsaker och drack öl. Som vanligt kom ämnet in på relationer och den här gången på separationer. En av damerna i sällskapet har nyligen separerat efter 17 år tillsammans med sin man. De var high-school-sweethearts och nu vid 32 års ålder insåg hon att han inte längre är vad hon behöver i sitt liv. Jag beundrar hennes styrka och mod. För det är svårt att bryta med någon, speciellt om den andra personen inte vill. Att behöva krossa den man älskar´s hjärta är tortyr. Men som Lou Andreas Salomé sa: För att vara sig själv trogen måste man förråda andra. Om man inte längre kan göra varandra lyckliga är det bästa att gå skilda vägar. Men oftast är det en av parterna som känner det mer än den andra. Eller jag tror att bägge känt det, men att när en vågar steget att föreslå separation får den andre panik och "glömmer" allt negativt den också känt och väljer att bara se det fina i relationen. För även när vi skils betyder det inte alltid att allt bara är hemskt, tvärtom det finns nästan alltid många fina saker, men de räcker inte längre. Men när rädslan för det okända och separationsångesten sätter in är det lätt att falla i fälla.Vi har all gjort det, vi gör det alla om och om igen. Man inser vad man har först när man förlorar det - heter det. Men det är lögn, man vet hela tiden vad man har, bara att  vi är trygghetsnarkomaner och blir rädda för friheten och det ansvar det bär med sig. Man väljer att lura sig själv, för det är enklare så. Det gör mindre ont. Och visst är det skönt att få vara martyr och tycka synd om sig själv för att man blev lämnad. Men det är lögn. Vi borde vara större än så.
Jag har en dröm; om att man ska kunna separera som vuxna människor. Inse - jag älskar dig och du är en underbar människa, men vi fungerar inte ihop, vi gör inte längre varandra lyckliga. Och att bägge kan erkänna det. För i ärlighetens namn, om en av parterna inte mår bra i en relation, då gör egentligen ingen det. Att man skils som vänner, att man kan ses någon gång då och då över en kopp kaffe och få veta hur den andra personen har det. För även om man separerat har man älskat, och kommer kanske alltid att älska den andre. Att man kan önska varandra all lycka i världen - och att kunna vara så stor att du önskar den andre kärlek i sitt liv. Jag vet att det här är en utopi, men man måste få drömma.

And I hope life, will treat you kind
And I hope that you have all
That you ever dreamed of
Oh, I do wish you joy
And I wish you happiness
But above all this
I wish you love
I love you, I will always love you

- Dolly Parton "I will  always love you"

Nietzsches skamlöshet

Min vackra Musketör Porthos gav mig en underbar present: Friedrich Nietzsche´s självbiografi Ecce Homo i första upplaga från 1923 - kan man få något finare? Nietzsche var ju en man som, liksom Maggan, tänkte mycket på livet varför jag ser fram emot att läsa den. Det kanske mest underbara med den mannen är hans totala skamlöshet. Första kapitlet heter: Varför jag är så vis. Andra kapitlet: Varför jag är så klok vilket följs av tredje kapitlet: Varför jag skriver så goda böcker. Nåt att tänka på för alla som sitter och funderar på hur de ska lägga upp sin självbiografi.

Faccebook skapar världen? -del 2

FB är en virtuell verklighet som ibland känns mer relevant och verklig än verkligheten själv. Där skapar du även din egen verklighet - eller en bild av vad du skulle vilja att den var. Du skapar en bild av dig själv. För en gångs skull har du möjlighet att välja hur du ska uppfattas - du kan censurera och omformulera dig själv för att bli den du vill vara, eller den du vill uppfattas vara.

Min selektion av vilka/en bilder, musik, filmer, författare, causes jag likar är ett sätt att visa er andra: Sådan här är jag. Jag kanske väljer att inte lika något jag egentligen finner roligt eller fint bara för att det inte stämmer överens med den person jag vill uppfattas som - med min FB-image. Ett personligt exempel: Jag tycker om att lyssna på Britney Spears, det här är något jag skäms lite för och inte vill att alla ska veta om mig. Så när jag lyssnar på henne på Spotify så väljer jag att göra den sessionen privat - jag vill inte att det ska synas på FB. Däremot när jag lyssnar på L7 eller Sonic Youth gör det mig inget att min FB vänner ser det - det stämmer in på den person jag vill vara. En person som lyssnar på den typen av musik med alla associationer det medför.
Samma ska med de personliga bilder jag väljer att lägga upp. Självfallet lägger jag inte upp bilder dör jag gör tråkiga saker eller ser hemsk ut. Om jag går in och ser på mina album kan jag klart se vem jag försöker få er att tro att jag är: Jag är en kvinna som tydligen vill bli uppfattas som lite vild och galen, men som kontrasterar det hela med att visa att jag även är en country girl - Nancy Spungen goes Bergatrollet. Och det kanske är sant. Kanske den bild jag väljer att visa på FB verkligen stämmer överens med den jag  är. Till en viss del gör den självklart det, det är en del av mig, men jag väljer att censurera och inte visa hela sanningen. Det är inget fel i det. Det finns inget tvång av total själslig blottning på FB, tvärtom! Men jag fascineras av mitt eget behov av att censurera mig, varför skäms jag för vissa delar av mig själv? Eller är det kanske bara fascinationen över att faktiskt kunna skapa mig själv som gör att jag väljer att censurera? Att äntligen få vara den jag ville vara?

Tyvärr så fick det här precis negativa konsekvenser för mig. Under den här våren har jag inte mått så bra, jag har varit otroligt stressad och även haft/har problem i min relation. Det har resulterat i att jag socialt dragit mig undan.Jag har bara hat energi att träffa de allra närmaste. Nu fick jag ett meddelande från en av dem jag saknat men inte haft energi för att träffa, där hon skrev hur besviken hon var på mig för att jag aldrig hör av mig. Jag svarade och berättade att jag inte mått bra. Hon svara tillbaka: Hur ska jag kunna veta det? Det enda jag ser på FB är hur roligt du har.
Sant. Men jag kommer nog ändå fortsätta min auto-censur. För när livet är hemskt och hårt och man inte gillar sig själv är det inte underbart att ha någonstans att fly till där alla människor är lyckliga och goda och alltid ser perfekta ut?

Facebook skapar världen?

Maggan har tillbringat en helt fantastisk helg i vänners hus på landet. Eller rättare sagt i bergen. och det var precis vad jag behövde eftersom det verkar som att det nu är slut med långe farbrorn en gång för alla.Men det känns som att det inte finns så mycket mer att säga om det.  De vi besökte bor i ett 200 år gammalt hus bokstavligt talat vid vägen slut. Där har vi ätit gott, druckit massor, badat i en bergs-damm och varit utan mobil-täckning i 3 dagar.
Som en följd av den bristande mobil-täckningen kom vi att pratat om stressen med att ständigt vara tillgänglig och det konstanta informationsflöde vi lever i. Och jag reflekterade över min egen Facebook stress. Jag kände den redan när jag var i dalarna i somras, hemma har vi ingen internet uppkoppling och följaktligen kunde jag inte kolla min FB på nästan två veckor. Jag kände mig avskuren från verkligheten. Varför? Vad är det jag tror mig missa som är så viktigt? Jag känner den stressen nästan varje dag - att jag måste kolla vad som hänt på FB. Jag har så otroligt lite tid att sitta framför datorn så jag måste hetsa mig igenom alla uppdates, varav majoriteten är fullkomligt irrelevanta för mig.  Och ändå gör jag det, hinner jag inte känns det som att jag missar något viktigt. Och visst finns det viktiga saker att missa på FB. Stort som smått, jag har noll koll när mina vänner fyller år -men det hjälper FB mig med. När det händer något skojjigt event så får jag 9 ggr av 10 reda på det genom FB. Och viktiga causes - jag kan visa mitt stöd för feminism, djurrätt, arbetare och ta del av intressanta artiklar som jag kanske annars inte skulle ha funnit. Men samtidigt undrar jag; är dessa saker så viktiga för mig att de blir värda stressen? Skulle jag må bättre eller sämre om jag gick ur FB? Jag har många gånger tänkt att jag ska sluta med FB men kommer alltid på någon ursäkt för att inte göra det.
Vi pratade även om vad man postar på FB och varför. Är inte allt man postar där egentligen ett uttryck för narcissism och exibitionism? Varför vill vi annars att världen ska veta varje steg vi tar? Vilken musik vi lyssnar på och se våra semesterbilder? Vi blir sedda och bekräftade där genom våra vänner och bekanta. Vi sänder hemliga meddelande genom att posta viss musik eller en liten kommentar som bara den/de avsedda kan förstå. Det är lite som att om det inte finns på FB så har det inte hänt - syns inte, finns inte.Våra gräns mellan den fiktiva världen och verkligheten suddas ut, Baudrillard blir sannspådd.

Språket definierar livet

Efter omläsning av mästare som Dostojevskij och Bronte så tänkte jag  att jag skulle ägna mig åt lite lättsam sommarläsning. Jag öppnade en roman av Håkan Nesser, läste tre meningar och fick nog. Efter att ha vistats så många månader i mästarnas språkvärld stack Nessers triviala språk i mina bortskämda ögon och jag insåg; Så här skapas en snobb.Jag menar, om du har förmånen att alltid få dricka goda årgångsviner så kommer vårt vanliga vin smaka surt i din mun. Om du är uppvuxen på färska grönsaker så kommer burk-champinjoner smaka faddt. Och så klart fungerar det på samma sätt med konst och litteratur. Följaktligen känner jag mig härmed tvingad till ett erkännande: Jag är en litteratursnobb.
För mig är litteratur språk, förvisso krävs det en berättelse men för att berätta den använder du språket. En ganska enkel och inte särskilt välbyggd berättelse kan förgyllas och lyftas upp av ett vackert och intressant språk, likaväl som en fantastisk berättelse kan fullständigt mördas av ett dåligt språk som ställer sig i vägen för berättelsen.På ett sätt kan jag sörja att jag kanske förlorat förmågan att läsa lättsam litteratur, det är ju ändå så trevligt att läsa en spännande deckare då och då. Men just nu kan jag inte, jag mår fysiskt illa av det låga språket. Så jag fick återvända till min Dostojevskij och åtnjuter för tillfället det trevliga sällskapet av Idioten.

Men spåket är ju också allt.Vår värld byggs upp och förstås genom språket. "il n´y a pas de hors texte" som Derrida sa(1) "det finns inget utanför texten" alltså ingen utanför position i relation till text/språk. " I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud" säger Bibeln(2) 
Allt skapas genomberättelsen, om dig själv om världen. Ditt språk är din värld, det är det som ger dig begrepp och redskap till att förstå och greppa världen, utan det finns inget.Vilket borde leda till att ett fult och dåligt språk skapar en ful och dålig värld, eller åtminstone att ett begränsat språk skapar en begränsad förståelse av världen? Och tvärtom; Om språket är vackert borde världen bli lite vackrare. Varför skulle annars språk och dikt påverka oss så? 


Jag avslutar med ett bevis på språkets makt att känslomässigt påverka oss, Midvinter av Tomas Tranströmmer:

Ett blått sken
strömmar ut från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.





------------------------------
1 - http://en.wikiquote.org/wiki/Jacques_Derrida
2-http://runeberg.org/bibeln/43_01.html

Ibland kan en kurs i Excel rädda din mentala hälsa.
Efter allt prat om känslor och relationer så hade Maggan en mycket känslomässigt uppslitande helg. Jag är i någon sorts av göra-slut-fas med min Långa Farbror. I onsdags förra veckan var det uppslitande scener på gatan då jag på ett mycket moget sätt ropade "Det är slut" och sprang iväg (ibland tar tyvärr Maggans lite väl dramatiska sidor överhanden) Sen skämdes jag såklart och blev tvungen att be om ursäkt. Man kan ju inte göra slut så.
I lördags träffades vi hemma hos Långa Farbrorn för att tala ut, det gick bra men det blev mycket gråt.Vi beslutade att låta det hela vara en process, att precis som när man blir ihop så är det ju vanligtvis inget man bestämmer sig för över en natt. Och samma sak behöver det nog vara när man lämnar en relation, vilket betyder att vi för tillfället fortsätter tillsammans men medvetna om de frågetecken och tveksamheter som finns hos oss båda gällande vår gemensamma framtid.
På söndagen kom jag hem totalt utsliten och ägnade mig åt att dricka öl, röka, lyssna på sorgliga sånger och tycka synd om mig själv. Marlene Musketör har sagt till mig att det inte är en bra idee att  läsa "Wuthering Heights" av Emelie Bronte just nu, men Maggan kunde såklart inte låta bli så det var ingen hejd på tårarna.

På måndagen var det som tur var dags att jobba igen och då blir man ju så vackert tvungen att rycka upp sig och försöka uppföra sig anständigt igen. Och då kom Excel kursen in i bilden. Oh så ljuvt att få ägna sina tankar åt att förstå logiken i Excel-programmet. Där finns många "and" "or"-formler men de är konstanta och inte utlämnade åt känslor eller godtycke. Du behöver inte tvivla eller fundera på vad du egentligen mår bäst av. Det är bara att skriva: if(and(D4>=F5;M2xE4;=)) och så blir det som det ska. Tänk om livet kunde vara lite mer så. Eller det kanske det är för vissa, så jag kanske egentligen skulle önska att Maggan var lite mer så.

För övrigt verkar det här vara The Summer of Separations, tre par runt omkring Maggan har gjort slut nu lagom inför sommaren. Par som kämpat och älskat, men där orken eller känslorna till sist försvann. Så kan det gå. Ingenting är för evigt. Allt är konstant förändring och förändringar är alltid av godo. Vit  glömmer så lätt bort att vi inte äger eller "har" människorna vi älskar, allt är ett lån och i slutändan är du ensam. Det gör inget, det är inte sorgligt, vi måste bara komma ihåg att uppskatta dem när vi har dem men inte heller glömma bort att vi eller de en gång kommer att lämna varandra. Det gör inget, det är fint för det gör dem du älskar så mycket mer speciella. De är inte dina och du är inte deras, ni väljer varandra så länge det varar, sen försvinner vi vidare in i livet eller in i döden. Men det fina de gav dig kommer du alltid bära med dig. Det är inte sorgligt, bara lite vemodigt.

Utsikten från vår tak-terrass.

När man är ute och sakletar med Marlene Musketör kan man även finna den perfekta bilen att fly i när zombiesarna anfaller. Tyvärr fick man inte ta med sig den hem.

Fredag igen och Maggan har haft lite uppehåll beroende på stress. Vissa veckor blir bara för mycket och Maggan klarar inte riktigt att hålla ihop sig själv. En sak är stressen på jobbet, men när man lider av social-stress då blir det riktigt illa. Jag var tvungen att ta ledigt i går bara för att vara hemma och städa, livet går så snabbt på sommaren - alltid något som händer och någon att träffa så hemmet hinns inte med. Och då blir Maggan stressad.

Jag har en väldigt fin syster som även hon utbildar sig till frisör, det här med intresset för hår går tydligen i familjen. Även hon tänker mycket på livet och relationer även om hon bara är 16 år. Nyligen skickade hon mig ett arbete hon skrivit i skolan och hör och häpna - ämnet hon valt är just sexualitet och relationer. Det var fint att få läsa vad hon tänker om det här ämnet även om vi inte tycker helt lika, hon är en romantiker och funderar över varför:

"Har jag sett för mycket på film? Har jag uppfostrats till att tro på kärleken? Eller hur kan jag vara så säker på att kärlek finns och att det är något himla fint och det bästa man kan ha? Detta är frågor som varken jag eller någon annan kan svara på men nog är det psykiskt, något som påverkat mig på ett eller annat sätt."


 Det är en mycket berättigad fundering, var kommer den ifrån vår tro på och längtan efter kärlek? Är det något mer än en kulturell förklädnad av det sexuella begäret? Att vi förskönar den djuriska driften genom att kalla den  kärlek? Eller existerar de romantiska känslorna som en fristående enhet, som kan berättigas genom sig själva? Det kanske bara är vår rädsla för ensamheten som gör att vi längtar så mycket efter tvåsamhet, men precis som min vackra syster säger; det kan nog ingen svara på utan vi får fortsätta fundera tills dess vi finner ett svar som tillfredsställer just vårt behov. För en allmän sanning giltig för alla kan inte finnas i en post-struktularistisk värld där alla värden är individuella och värdegrunderna dog ungefär samtidigt med gud. 


 Maggan och G1 pratade återigen om detta igår och G1´s försvar för kärleken är väldigt fint. Hon har precis avslutat en relation men säger ändå att hon tänker fortsätta att bli kär om och om igen. Om det så ska behövas hundra gånger av förälskelse och hundra besvikelser så tänker hon inte ge upp sin tro och längtan. En längtan efter en annan människa som får dig att vibrera, får blodet att sjunga i dina ådror. Hon säger; kalla det vad du vill, jag kallar det kärlek och jag tor! För det argumentet kan Maggan inte annat än böja sig, alla har rätt till sin tro och sin definition av ordet kärlek. Så länge det gör dig lycklig gör det Maggan lycklig.

Vår terrass börjar nu äntligen ta form och igår så kom våra vänner överför att hänga lite. En av mina vänner är gift och gravid i 6:e månaden med en man från Gambia. De gifte sig av kärlek och för att han ska få papper och därigenom tillåtelse att resa och arbeta i Europa. Att få papperen har varit ett helvete och ett heltidsjobb, de har skickats från den ena myndigheten till den andra och de har blivit utsatta för förnedrande korsförhör där deras relation har ifrågasatts (de har varit tillsammans i 4år). Tillslut så ska allt vara klart och de går till polisen för att ordna med foton och äntligen få det efterlängtade dokumentet som gör dig till en laglig människa. De står där lyckliga och väntar när polisen plötsligt säger att han måste kontrollera något, försvinner en stund och kommer sedan tillbaka för att häkta Mannen. Han pratar varken flytande spanska eller engelska, så han förstår inte varför han blir häktad.
Det visar sig att han år 2007 hälsade på en man som sedan blev häktad för narkotika innehav. Min väns man fick kallelse till att infinna sig i rätten, men som sagt förstår han inte språket, så han infann sig aldrig. På grund av att han levt här som illegal invandrare så har han ju inte heller haft möjlighet att ha en fast adress så han kan ha missat påminnelser. Det här anses vara ett så allvarligt brott så att de häktar honom på stunden och tänker deportera honom med inreseförbud på 10 år. Där står min vän höggravid och vet inte vad hon ska ta sig till. Som tur är hon en redig och handlingskraftig kvinna så hon kontaktar en advokat som lyckas få hennes man fri efter 5 dagar med böter på 10 euro.
Men 5 dagar satt han häktad, och inte bara häktade utan även nerdrogad. Han blev ju naturligtvis väldig rädd och orolig när de häktade honom så de har pumpat honom full av droger, både tabletter och sprutor. Han kan som sagt inte språket så han vet inte vad han fått eller varför. Att kalla in en tolk var det aldrig frågan om och min vän fick endast träffa honom 10 min under dessa dagar. När han kom hem var han så nerdrogad att det tog honom 4 dagar att bli normal igen. Nota Bene; Han är själv inte anklagad för något brott utan enbart för att inte ha infunnit sig till polisen efter deras kallelse.
Maggan kan inte låta bli att undra hade detta hänt om min väns man varit en vit medelålders man från USA, Kanada eller Australien? Jag tro inte det, här såväl som i Sverige finns det en dold rasism där vi gör skillnad på människor utifrån deras hudfärg och ursprungsland. Maggan fick ett verkligt wake up call av den här berättelsen, hon sitter ju mest i sin salong, friserar och filosoferar om livet medan det finns en brutal verklighet därutanför som hon inte så ofta tänker på. Och tro inte att det här är en engångsföretelse eller ett undantags fall och låt dig inte luras att tro att det här inte händer i Sverige, om du vill ha exempel fråga Marlene Musketör nästa gång du träffar henne.
Så vad vi måste göra är att fortsätta kämpa mot rasismen den öppna såväl som den dolda, fortsätta kämpa för människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexualitet - vi får aldrig, aldrig, aldrig låta dem vinna!

http://www.youtube.com/watch?v=urUhLD0fSFI&feature=fvst

Äntligen helg säger Maggan och vill passa på att tacka alla som läser min blogg. Så kul med kommentarer både på Face Book, via mail och på bloggen, tack!

Och nästa gång ni tänker klippa er så vet ni vem som håller i saxen ;)

I min stad har vi en fin tradition där varje barrio har en dag i veckan då man får ställa ut möbler, kläder och saker man inte vill ha på gatan. Vid en viss tidpunkt kommer sedan sopbilen och hämtar det. Men innan sopbilen så kommer sakletarna. Det är en salig blandning människor som hämtar möbler, rotar bland kläder och hittar fynd. Vissa gör det för att de lever på gatan eller av att sälja skrot, medan andra gör det för att finna något trevligt till sitt hem. Eftersom jag lever i ett land med en väldigt social kultur så blir det ju även mycket språkande och kommenterande med de andra sakletarna. I går till exempel fann vi ett antikt symaskinsbord och oh vad alla blev till sig. Vi satt i fåtöljerna vi funnit och väntade på förstärkningen för att få hem allt och det stannade så många människor och beundrade, kommenterade och gav tips på hur man skulle kunna fixa till det. Jag älskar den här iden med att lämna sina gamla saker på gatan då den både är ekologisk, ekonomisk och ett roligt event på samma gång. Istället för att slänga din gamla bokhylla så ställer du den bara utanför din dörr, innan du vet ordet av så har någon bättre behövande varit där  och hämtat den. Det är återvinning på gräsrots nivå.
Maggan och Marlene Musketör håller för tillfället på att inredan sin takterass, idéen är att den ska bli som ett utomhus vardagsrum, med soffa lampa och tavla. Därför ger vi oss ut på kvällarna för att sakleta. Förra torsdagen var det vårt barrios tur och med en öl i handen gav vi oss ut på gatorna. Vi hittade många fynd men hann även sitta på en bänk och filosofera.
Ämnet som diskuterades var de ångest-ridna tonårsåren.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?" - Karin Boye

Ingen har väl sagt det så bra som henne. Det gör ont och det är svårt att gå från barn till vuxen. Man vill vara stor men är inte redo att möta livet i all sin meningslösa storhet. Man behöver finna sin plats och omdefiniera sitt jag - innan var man ju ett barn som lekte men vem är "jag" som vuxen? Man finner sig själv ensam i världen och inser att man måste ta ansvar för sitt eget liv. Att man är ensam ansvarig för vem man är och vad man gör, man kan inte längre gömma sig i sin förälders trygga famn. Och det är en skrämmande upptäckt som nog ger de flesta ångest i olika grad. För mig personligen var det fruktansvärt, jag skulle inte för något vilja återuppleva den smärtan det innebär att vara tonåring. Det fanns heller ingen att prata med, för - ärligt- psykologerna på ungdomsmottagnigarna är ju ett skämt. De är säkert kunniga inom psykologin, men det här ångesten har inte psykologiska orsaker utan är en existentiell ångest. Och där går de vänliga psykolog/terapeut damerna bet.
 Jag personligen blev hjälpt av filosofin. När jag började studera vid universitetet och fick möta post-modernismen och feminismen så var det som ett religiöst uppvaknande. Post-modernismen fick mig att inse att jag inte behöver leta efter någon absolut sanning, varken om mig själv eller om världen. Feminismen fick mig att inse att det inte var mig det var fel på som inte kunde leva upp till förväntningarna om att vara "en riktig kvinna" utan samhället som krävde det av mig. Jag berättade lycklig och upprymd för min psykolog om den upplevelsen, men hon förstod absolut ingenting. Så då slutade jag gå till henne, och fram till denna dag har jag inte behövt uppsöka någon mer. Jag finner mina svar och mitt stöd hos Sartre, Nietzsche, de Beauvoir och Derrida.

Jag och min musketör kom fram till att det på alla skolor likväl som det finns skol-sköterksa och skol-psykolog borde det finnas en skol-filosof. Tänk er så fantastisk att ha en person att gå till med sin existentiell ångest som kan bemöta ens frågor ur ett filosofiskt perspektiv.

En annan fin teori som Marlene föreslog var att man skulle erbjudas en guidad LSD-tripp. Där skulle man möta sina inre demoner och förstå världen ur ett djupare perspektiv och komma ut som en helare människa. Jag tror absolut att det skulle vara en lösning för många, en väl guidad LSD-tripp kan vara oerhört vacker. Men med tanke på Sveriges absurda drogpolitik så är den lösningen oerhört avlägsen.

Men en filosof i varje skola borde väl inte vara så omöjligt? Då tror jag inte knopparna skulle göra lika ont när de brast.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article14895047.

Intressant om relationer och kärlek

"Men svenska kvinnor har förvärvsarbetat ganska länge nu. Det har skett förändringar. I mig är det inlärt att man ska satsa på sitt yrkesliv och låta dammråttorna ligga, för så gjorde min mamma. Hon serverade blodpudding med vaniljsås och berättade med stolthet i rösten att jag kommer från en släkt av komplett matlagningsinkompetenta kvinnor. Sen gick hon i väg och läste Kant." - ur artikeln

http://www.ur.se/mb/pdf/Texter/Man_fods_inte_till_kvinna.pdf

”Man föds inte till kvinna, man blir det”

Citatet är Simone de Beauvoirs, hämtat från hennes epokgörande bok Det andra könet som skrevs 1947. I efterkrigstidens Frankrike rådde en stark hemmafruideologi, moderskapet var kvinnans främsta uppgift, trots att hon inte hade laglig rätt att vara förmyndare för sitt barn. Det var olagligt att använda preventivmedel och lagen förbjöd också kvinnor att inneha egna bankkonton. Kvinnor var omyndigförklarade. Ur den kontexten var Beauvoirs bok synnerligen radikal och omstörtande. Mycket har hänt sedan dess, men trots att drygt femtio år har gått är Beauvoir fortfarande aktuell. Hon var och är en intressant filosof och ger en genomtänkt och komplex förklaring till kvinnans un- derordning.

Kvinnans underlägsenhet etablerades i mänsklighetens barndom. I likhet med Hegel, såg Beau- voir mänsklighetens historiska framträdande som kännetecknat av en kamp om erkännande och suveränitet. Hos Hegel var det kampen mellan herrar och slavar, där slaven småningom kunde upp- nå ett säkrare självmedvetande genom sitt arbete, och utmana sin herre. Slaven kunde förändra sin ställning såväl som världens utseende. (Något som har anammats av marxismen.)

Beauvoirs tes är att kvinnorna stod utanför den ursprungliga kampen på grund av sitt barnafö- dande och sin mindre fysiska styrka. Kvinnan stod dessutom utanför Hegels dialektik, eftersom hon stod utanför den produktiva aktiviteten. Eftersom kampen stod mellan herrar – slavar eller borgare – proletärer, hade förhållandet mellan män och kvinnor en helt annan karaktär än det förhållandet som uppstod mellan olika män. Kvinnan blev Det Andra Könet, den i där ojämlikheten inte förändrades. Hon blev Objektet framför andra, definierad, omskriven men utan utrymme för sin egen subjektivitet. Kvinnan har alltid tilldelats en natur, setts som ond eller god, syndig eller känslosam. Ett objekt man kan äga och projicera sina önskningar och aggressioner på. Dessa definitioner har reproducerats genom historien, vilket medför att den unga flickan spontant uppfattar sig själv som subjekt på grund av dessa myter om kvinnan och kvinnligheten.

För att jämlikhet ska uppnås måste alla individer tillåtas att leva som fria subjekt, själva forma sin identitet och själv ta ansvar för sitt liv. Beauvoir ansåg att kvinnor, liksom andra förtryckta grupper, endast kan uppnå detta tillstånd i ett demokratiskt socialistiskt samhälle. Hon krävde att kvinnor skulle få kreativa, avlönade arbeten för att kunna bli ekonomiskt oberoende och därmed subjekt i sina egna liv. Detta har vi uppnått i dag, femtio år senare, men än i dag lever myten om kvinnan och kvinnligheten kvar och kanske t o m har förstärkts via reklam och media.

Eva Bolin

Angående mitt inlägg om den sexistiske läraren jag råkade ut för. Jag skickade ju som sagt in ett klagomål och fick svar idag. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle få något svar så jag blev förvånad. Jag fick en ursäkt och de sa att de ska prata med berörd lärare och se över materialet men jag tvivlar på att någon större förändring kommer till skott - jag bor ju i ett land där machismon växer och frodas utan att det riktigt ifrågasätts. Men det var ändå trevlig med svar. Jag funderar på om jag ska erbjuda mig i att hålla i en utbildning för lärarna om femenistisk teori, det vore något det.

Vackert säger Maggan, det här är vad jag kallar stil det!

I am the most tired woman in the world. I am tired when I get up. Life requires an effort I cannot make. Please give me that heavy book. I need to put something heavy like that on top of my head. I have to place my feet under the pillows always, so as to be able to stay on earth. Otherwise I feel myself going away, going away at a tremendous speed, on account of my lightness. I know that I am dead. As soon as I utter a phrase my sincerity dies, becomes a lie whose coldness chills me. Don't say anything, because I see that you understand me, and I am afraid of your understanding. I have such a fear of finding another like myself, and such a desire to find one! I am so utterly lonely, but I also have such a fear that my isolation be broken through, and I no longer be the head and ruler of my universe. I am in great terror of your understanding by which you penetrate into my world; and then I stand revealed and I have to share my kingdom with you.

- Anais Nin


Vilken dam! Maggan gillar!

http://www.akive.org/eng/artist/artworks/A0000071/Xooang%20Choi

Fantastisk skulptör som Marlene Musketör tipsade mig om. Så Maggan tipsar vidare.

Maggan har haft lite helg-uppehåll från bloggandet, i lördags hade hon besök av den långe farbrorn och då behöver man ju ägna sig åt andra saker som t.ex. att titta på Eurovision songcontest. Den långe farbrorn är msuikmässigt långt ifrån schlager - mer dark metal/goth - men inte ens han kunde motstå de ryska damernas tjusning. Först var jag lite arg för att de inte vann, men när jag sansade mig så tycker jag att det är mycket bra att de inte gjorde det. Anledning är så klart den politiska situationen i Ryssland, jag menar vill Sverige verkligen skicka en delegation till ett land som förbjuder homosexualitet? Jag hoppas svaret på det är nej. Samma diskussion går tydligen angående vinter OS i Ryssland 2014. Jag är inte så insatt i den diskussionen utan det är hörsägen. Men jag hoppas VERKLIGEN att Sverige väljer att inte delta. När vi har chansen att visa vart vi står och ta ställning så borde vi självklart göra det. Jag vet att många tycker att man ska skilja på sport och politik, men jag vet inte. Man kan ju även diskutera det lämpliga i att vi deltog i Azerbaijan, men gjort är gjort så vi får bara hoppas att Sverige reflekterar lite mer nästa gång det blir aktuellt.

Förutom att titta på Eurovision songcontest hann Maggan även diskutera relationer, så klart!

Lördags eftermiddagen spenderades på ett torg, på ett cafe i solen pratandes om relationer i allmänhet och inte så mycket om våra egna i synnerhet. Det var mycket intressant då de deltagande har väldigt olika syn och tankar runt det.

Jag var där med mina 2 fin-fina grannar, vi kallar dem G1 och G2 alltså granne 1 och granne 2

G1 är en romantiker. Hon är den bästa att prata med om man har bekymmer. Hon är en väldigt genomtänkt person som alltid finner det rätta att säga, och inte heller är rädd för att säga sanningen, även om den ibland gör ont. Man kan säga att hon är väldigt inriktad på känslor.

G2 är mycket mer cynisk, den kommentar man hör oftast från henne är :" Jag behöver knulla" Det är hennes svar på alla bekymmer i livet. Och jag tror hon har rätt i det. Hon är mycket mer inriktad på sex än på känslor.

Vi började i en ganska het diskussion där G1 reagerade mot min och G2´s cynism. Vi sa bägge att vi egentligen inte är intresserade av att vara i en relation och att vi är emot relationer rent generellt. G1 gick i försvar för kärlek och relationer då hon är en romantiker. Hon gav exempel ur sitt eget liv på fungerande relationer. Det är ganska härligt att en person som just avslutat en relation är den som ställer sig upp till kärlekens försvar. Men det visar väl just på skillnaden i grundinställningen som vi har. Jag är ju rent teoretiskt i en sorts relation med min långe farbror och ändå är jag den som mest ifrågasätter relationer som institution och begrepp.

G2 sa att hon gärna skulle vara i en relation med 2 eller flera män, inte så mycket för att tillfredsställa sitt ego (vilket det naturligtvis också är) utan mest för att det skulle vara bättre att man "fördelar gracerna" alltså inte fixerar sig så mycket vid bara en person. Det håller jag helt klart med om, jag tror att det är ett ev grundproblemen i monogama parrelationer - man har en person som ska vara allt för en. Det inser vi ju direkt att det blir omöjligt, och ändå försöker vi igen och igen. Rent teoretiskt borde en öppen relation med fler än två personer inblandade var det ideala. På så sätt har alla flera personer i sitt liv som ger dem bekräftelse och tillfredsställelse, man blir inte så fixerad vid en enda. Dessutom kommer man runt "tvåsamheten" där två individer stänger in sig i en relation och slutar vara individer och reducerar sig själva till en del i ett par. "Vi tycker Om" "Vi Vill" "Vi tycker inte om" - allergivarning på den!

Sen har vi det här med den sexuella lusten. Självfallet kommer du att känna sexuelldragning till andra än den du är i par med om ni är i par under en längre tid. Det du då gör är att välja bort det. Men leder det egentligen inte till frustration? Vad är det egentligen för fel att ligga med andra? Jag vet att det här är en fin tanke i teorin men MYCKET svårt i praktiken för vi har ju väldigt lätt för att bli svartsjuka. Men även svartsjukan tor jag är något som egentligen handlar mer om att tappa ansiktet socialt "jag blev bortvald av min partner" För egentligen om du vet att det ni har är speciellt vad spelar det då för roll om hen ligger med andra och bejakar sin sexualitet och genom det kanske har ännu mer att ge i er relation?

Efter många och höga diskussioner enades vi i att felet egentligen ligger i hur samhället indoktrinerar dig till tvåsamhet. Att vara två är normen och om man väljer att vara själv eller med flera är man avvikande. Jag har ju länge varit utan par och fick då många gånger kommentarer som: Har du inte hittat någon än? eller med tröstande röst: Du hittar någon snart. Men sanningen var att jag inte ville hitta någon, jag trivdes alldeles utmärkt själv. Jag ifrågasätter nog nästan varje dag varför jag nu är i en relation när jag vet att jag egentligen mår bäst utan. Men i samhällets ögon så är något fel när du inte är i par. Jag tror att vi behöver ifrågasätta varför det är så och bli bättre på att acceptera och visa fram andra sätt att leva.

Min dröm är inte att finna en man att dela mitt liv med. Min dröm är att finna ett hus där jag ska bli gammal tillsammans med mina vänner och musketörer. Där ska vi leva i sus och dus med vår hundar och dricka vin och spela Scrabble i alla våra dagar, tills döden skiljer oss åt.

Idag råkade Maggan ut för något riktigt obehagligt som gjorde henne både arg och ledsen.
På min arbetsplats har vi gjort en ledarskapsutbildning och idag var sista klassen. Den handlade om Intercultural Comunication - ett bra och viktigt ämne. Tyvärr var klassen upplagd på ett något märkligt sätt så att när vi diskuterade fördomar om människor från andra kulturer hamnade vi i den mycket svåra och infekterade debatten män-kvinnor; lika eller olika? Biologi eller kultur?
Till Maggans oerhörda förvåning uttrycktes åsikten att män och kvinnor biologiskt sätt är olika och att man måste kommunicera annorlunda med kvinnor än med män, självklart underförstått att det manliga var normen och det kvinnliga undantaget. Maggan fick en chock och blev faktiskt bokstavligt talat så arg så att hon skakade. Jag trodde faktiskt att efter Hitler så hade ras-biologi blivit lite skamligt och inte något man skyltade med på utbildningar. Men ack vad jag bedrog mig... för det var inte nog med att det var okej att framföra den typen av åsikter utan för att riktigt breda grädde på moset skulle kalaset avslutas med att vi skulle se en "rolig" video om hur mäns och kvinnors hjärnor är olika. Då fick Maggan nog och sade med dånande men något skakande stämma att jag tyckte att det var kränkande och stötande. Denna kommentaren beaktades inte utan videon skulle på ändå. Då reste jag mig och gick.
Jag har nu framfört ett officiellt klagomål på den läraren, men blir så trött och ledsen. Ska man verkligen behöva utsättas för det här år 2012? Verkligen?

http://www.youtube.com/watch?v=QFtDzK64-pk

Maggans filmtips. Helt klart den bästa film jag såg 2011. Igår såg mina musketörer den och kunde inte annat än hålla med.

"Darling, if you want to talk bollocks and discover the meaning of life you´re better off just downing a bottle of whisky. At least that way you´re unconscious by the time you start to take yourself seriously!"

//Patsy Stone

Maggan, kom ihåg det här!

Sarah Moon - vilken kvinna!

Igår blev det mycket vin och mycket kval-final till melodifestivalen. Och självklart lite filosoferande. Allt försiggick i min grannes lägenhet, då hon är den enda av oss med TV.

Eftersnacket rörde sig först om vad vi just beskådat men övergick snart i relationer. Den här gången mer inriktat på sex. Kati (grannen) myntade begreppet "sexually in love" vilket jag verkligen gillade. Som jag tolkar det är det när man blir sex-förälskad i någon, alltså någon man kanske egentligen inte gillar men som man känner en enorm attraktion till och som därför lätt förväxlas med kärlek. Eller som faktiskt är en form av kärlek. För hur definierar man egentligen kärlek och vart drar man gränsen för förälskad, kär och älska?

Om man kan vara sexually in love så kan man ju även vara "romantically in love" - vilket då är när man tycker väldigt mycket om personen men kanske inte känner en så stark sexuell dragning till den. Det bäst måste då vara att vara både sexually och romantically in love med den man är med.

Intressant diskurs... Men jag kvarstår vid mitt påstående att jag inte alls tror på kärlek. Eller det blir också fel. För först skulle jag/vi behöva definiera vad ordet "kärlek" betyder. Det är ett så allmänt begrepp och därför så svårt att ringa in. Jag inser ju att personer upplever sig vara kära - är de inte det då? Vem kan definiera vad som är sanning? Jag menar "mitt kul är inte ditt kul" - vem äger rätten att bestämma?

Enligt vad jag tror så existerar inga absoluta värden och därför ingen absolut sanning. Så, rättelse: Jag tror inte på kärlek men jag förstår och respekterar att andra gör det.



Hmm nu blev det krångligt. Ta och lyssna på de underbara ryska damerna istället för att läsa det här:

http://www.rtve.es/television/20120308/abuelas-buranovskiye-babushki-representaran-rusia-eurovision-2012-cancion-party-for-everybody/505741.shtml

Go Russia!

Simone och Jean Paul - mitt idealpar.

Min älskade Musketör, jag saknar dig!

I går var det måndagsöl hemma hos Maggan med fin-musketören Marlene. Återigen avhandlades livets stora frågor. Vi började i relations-träsket som vanligt. Marlene påminde mig om Sartres syn på relationer; Om hur vi möter den Andre i den älskade och hur vi hanterar det. Det ledde i sin tur tankarna till De Beauvoir och hur hon i "Det Andra könet" pratar om mötet mellan Subjekt (mannen) och Objekt (kvinnan) och varför verklig, jämställd kärlek är så svår. Hon pratar om relationer mellan man och kvinna men jag tror att det går att omsätta på alla typer av relationer, oavsett kön. Problemet blir att för att få den bekräftelse du (subjektet) behöver måste den älskade ses som ett objekt. Men samtidigt behöver objektet ett subjekt att dominera. Hmmm komplicerade saker...

Är verklig och jämställd kärlek möjlig?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_könet

Jag kom på att jag önskade att Nietzsche hade skrivit en systerbok till "Om moralens härstamning" som skulle ha hetat "Om kärlekens härstamning" och där skulle Maggan ha funnit alla de svåra svaren som nu bryder hennes huvud.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Friedrich_Nietzsche

Sedan gick vi över på politik, Marlene har nämligen lånat mig en utmärkt bok om anarkismen som jag paralelll-läser med Dostojevski. Det Maggan och Marlene tänkte på då var om det verkligen skulle fungera med anarkism. Marlene sa så klokt att för henne fungerar anarkismen som en spegel mot staten, alltså för att ifrågasätta det självklara i att ett samhälle behöver ha en stat. Intressant tyckte Maggan och höll med. För mig är det dock svårt att tänka mig ett samhälle utan stat, det är ungefär som att tänka på rymden - det är för stort och abstrakt.
Mitt dilemma är att jag principiellt är emot att det finns länder, stater och gränser. Vi borde alla leva fria utan begränsningar och utan förtryck. Men är mänskligheten mogen sin frihet?

http://krisenispanienbloggen.wordpress.com/

Maggan rekomenderar

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14852141.ab

Maggan gillar!

Finns det något bättre än en eftermiddags fylla i sällskap av sin musketör? I lördags drack vi vitt vin i solen och filosoferade om livet, lite så där härligt eftermiddags lulliga. Ofrånkomligt började vi prata om relationer - egna och andras - då det plötsligt slog mig att det inte finns någon relations-filosofi, eller det kanske det finns bara att jag inte vet om den. Det finns ju moral-filosofi, vetenskaps-filosiofi och politisk-filosofi, vem varför lyser relations-filosofi med sin frånvaro. Det finns säkert mycket skrivet inom andra områden t.ex. psykologi, men jag kan inte dra mig till minnes någon relations-filosof?

Vår vardag, vårt liv, utgörs av mellan-mänskliga relationer - vänner - familj - älskade- vi påverkas av dem, ja man kan till och med säga att vi skapas av dem. Det är ju först i mötet med den Andre som vi ser och definierar oss själva.  Så nu tänker Maggan tänka lite på relationer, för att inte ämnet ska bli för stort tänker jag hålla mig till romantiska relationer alltså en relation mellan en individ och en eller flera andra av romantisk och/eller sexuell natur. För mig är de det svåraste att begripa i livet, ja till och med svårare att förstå än Döden.

Kärlek och kärleksrelationer upptar så oerhört mycket av vår tid och våra tankar. Vi tänker och pratar om det lika mycket när har det som när vi inte har det. Vi pratar lika mycket om våra egna som om andras. Men vad är egentligen kärlek? 

Jag tror att romantisk kärlek är en konstruktion av samhället, vi blir indoktrinerade från barnsben att kärlek finns och därför tror vi. Jag tänker mig att vad vi kallar kärlek egentligen bara är kemisk attraktion som vi sedan förskönar med romantiska termer. 

Vad tror du? Och varför?

Fin-fint tycker Maggan.

Läser Dostojevskij Bröderna Karamazov och slås av vilket geni han var. Återigen. Varje gång jag återkommer till honom inser jag att han verkligen är en av de bästa författarna som världslitteraturen har frambringat. Jag älskar den påträngande berättarrösten som kommenterar och har åsikter om allt. Hur han beskriver natten då Dimitrij begår ett brott...eller inte är otrolig. Hur han utelämnar stycket om vad som händer mellan att Dimitrij knackar på faderns fönster till dess att han slår ner betjänten. På så sätt håller han läsaren lika okunnig och tvivlande till vem som är mördaren som romanfigurerna. Jag har ungefär 200 sidor kvar av 800 och spänningen är olidlig... Samtidigt dom jag vill komma till slutet och få reda på sanningen så är jag redan ledsen över att denna magnifika läsupplevelse kommer att ta slut. Dostojevkij I <3 U!