Min människosyn

På väg till mitt jobb, utanför metron sitter det en man och tigger. Han sitter där hela dagen med sina tre hundar och en skylt som säger: Det är fönedrande att behöva tigga men jag har inget jobb och många barnbarn att försörja.

Varje gång jag går förbi blir jag så ledsen över hundarna som behöver ligga där hela dagen. Vad är det för ett hundlliv? tänker jag.

En dag när jag är på väg hem från jobbet går det en man framför mig. Han går förbi mannen som tigger, vänder sedan om, går tillbaka och ger mannen ett mynt.

- Det är till hundarna, inte till dig, säger han.

Jag blir förskräckt; hur kan man vara så ohövlig? Och hur kan man tänka så, att man vill hjälpa hundarna men inte mannen?

Sedan inser jag att det är ju så vi tänker, de flesta av oss. Det är ju så jag tänker. Varje dag jag gått förbi har jag tyckt synd om hundarna men inte ägnat mannen en tanke. Jo, jag har tänkt på honom men mer som dum, att han är elak som tvingar hundarna att ligga där. Vad är det för människosyn jag har egentligen? Tror jag att han vill sitta där och tigga? Att det är mindre synd om honom än om hundarna?

Jag blev så förskräckt när jag upptäckte det här tankemönstret hos mig själv. För det är inte alls så jag tycker, inte alls så jag vill tycka. Jag tror inte på extrem idividualism där alla förväntas klara av att stå ut i samhället och klara av att uppfylla alla krav och aldrig falla utanför ramen. Jag tor inte på lögnen de vill sälja oss om att vissa människor bara vill utnyttja systemet. och ändå tänkte jag så.

Ändå tänkte jag att jag inte bryr mig om mannen som sitter där och förnedrar sig tiggande. Men at jag tycker synd om hundarna. Att det inte är något bra hundliv. men vad är det för ett mänsikoliv då? Är inte människor också värda min respekt och min omtanke även om de är i en svår situation?

Jag antar att vi lätt ser bort från tiggaren, tänker att det är "frivilligt" för det är enklare så. Då behöver vi inte se verkligheten i vitögat, då behöver vi inte ta ansvar för det kalla, kalla samhälle vi byggt upp där vi låter människor falla fritt.

Vi går förbi tiggaren utan att se, vi lever med bekväma skyglappar för annars, ja annars vad händer då?

Normativitet

För några dagar sedan publicerade en stor dagstidning en vetenskapsartikel där en forskare påstod sig kunna påvisa hur homosexualitet skapas under graviditeten.

Det måste vara en av de mest meningslösa forskningar som någonsin bedrivits. Varför är det viktigt att veta? För att undivka att få ett homosexullet barn? Har vi verkligen inte kommit längre än så?

Maggan är mycket konfunderad äver denna attityd till homosexualitet som vi fortfarande stöter på i samhället.

Vad är det som driver människor att bry sig om vilket kön den person har som andra människor blir kär i? Varför är det viktigt? Sexuell läggning är ju egentligen bara intressant för berörda parter. Det vill säga om jag blir förtjust i en person så blir det ju intressant för mig att veta om den personen intresserar sig för personer av mitt kön eller inte.  I alla andra fall behöver inte jag engagera mig i vad andra personer har för kärleks-preferenser.

Men uppenbarligen är det här för många fortfarande något man behöver, inte bara fundera äver, utan även slösa forskningspengar på. Och ännu värre, i landet där jag bor uttalde sig precis en religös ledare om att homosexualitet är en sjukdom som går att bota. Jag läste det i en insändare i en tidning. Författaren av brevet påpekade att den katolske mannen kanske istället borde ägna sina krafter åt att försöka bota pedofili. Mer relevant för den katolska kyrka då det verkar finnas fler öppet pedofila präster än öppet homosexuella…

Och kanske vi heterosexuella istället borde ägna våra krafter åt att fundera mer över och problematisera vår egen heteronormativitet. Vad ger oss egentligen rätt att se oss själva som normen i ett samhälle där kärlek och sexualitet idag handlar mycket lite om reproduktion och mycket mer om mellanmänskliga relationer?

American Apparel - älska eller hata?

 För inte alls länge sedan var American Apparel på allas läppar - de hade gjort en väldigt sexistisk reklam där tex. samma skjorta marknadsfördes med en normal bild på en man och med en pornografisk bild på en kvinna. Självfallet gick alla vi feminister i taket och med all rätt! Reklamen är vedervärdig.

Nu är de i ropet igen, men denna gången för att de använder skyltdockor med könsbehåring, den här gången blir Maggan som feminist glad och delar en artikel på facebook - coolt American Apparel.

Sedan börjar jag tänka - "Men hallå Maggan, du hatade ju dem för ett halvår sedan och nu älskar du dem?" och så inser jag mitt komplicerade förhållande till dem och vilka marknadsföringsgenier de är just för att de får mig att vara så ambivalent, de får mig ju faktiskt att tänka på dem, spendera energi och tankekraft på dem. Deras varumärke fastnar i mitt huvud.
De ger mig huvudbry. Om du tittar på underkläder i deras webb shop finner du modeller som inte alla är hypersmala, du finner att de inte är retuscherade, man ser tex att de har porer och inte är plast dockor, de är människor.

Vilket är helt fantastiskt att se. Samtidigt som de inte drar sig för att göra pornografisk, sexistisk reklam.... så älska eller hata? Eller kanske se dem som ett intressant inslag i debatten? Måste man älska eller hata? Måste det vara svart eller vitt? Kan det vara så att de faktiskt representerar en ganska vanlig inställning till det egna jaget och till kroppen - ibland vill jag vara ett sexualobjekt och bli åtrådd, andra gånger vill jag bli accepterad som jag är och inte bli påtvingad ett skönhetsideal. 

I det mänskliga varandet ingår ju en konstans ambivalens till det egna jaget, en ständig balans mellan att vara objekt och subjekt, och kanske det är på just det American Apparel så skickligt spelar på. Och kanske jag inte måste hata eller älska dem, kanske jag bara kan ta dem för vad de är: marknadföraringsgenier, som skickligt spelar oss feminister - de får oss att vara för eller emot, de får oss att diskutera dem. och det är väl bra? Att det förs en diskussion om pornografisk reklam och om att kvinnor faktiskt har könshår?  Så, ja, jag får väl helt enkelt lämna det där och Maggan får fortsätta fundera på saken...

Om skönhet

Idag läste Maggan i Aftonbladet om Torstein från Norge. Han väger 17 kilo och har en muskelsjukdom. Han har gjort en serie nakenbilder för att väcka vårt medvetande om hur skönhestfixerade vi är i vårt samhälle. Det fick mig att reflektera över min egen syn på skönhet.

"– I vårt samhälle idag är det utseende och kropp som definierar skönhet och i stor grad förmåga. Vi ser det i reklam, filmer, TV-serier och tidningar. Framgång är att ha ett snyggt yttre medan de som ser annorlunda ut alltid kommer att vara mindre värda, säger 27-årige Torstein till VG."

Jag skäms för att erkänna, men gör det ändå, att jag är extremt skönhetsfixerad. Inte bara vid mitt eget utseende men även vid andras. Man kan nästan säga att det är en livsfilosofi. Ni som känner mig vet att jag inte syftar på ett traditionellt skönhetsideal utan mer är intresserad av alternativ form av skönhet, individuell skönhet, men likafullt är jag fixerad.
Jag anser och propagerar för att det är varje människas ansvar att vara vacker för världen. Vi blir glada av vackra saker, av en vacker omgivning och jag tor att det även bör tillämpas på människor. Likafullt som en vacker solnedgång, byggnad eller skogsdunge gör oss lyckliga så tror jag att vackra människor har samma effekt. Därför är det min åsikt att vi alla bör piffa oss varje dag för att glädja vår omgivning. Precis som Stockholms stad har ett skönhetsråd som bestämmer vilken typ av byggnader som får uppföras borde jag få vara skönhetsminister och bestämma vilka kläder och frisyrer människor får ha.
Oerhört viktig att påpeka att under min skönhetsdiktatur skulle verkligen inte ett traditionellt modell-utseende premieras utan snarare uttryck för individuell stil. Men faktum kvarstår jag är en skönhets-fascist.

Det är så illa att under mina sentimentala dagar när jag ser en ful människa blir jag gråtfärdig - tänker att det måste vara hemskt att vara så ful. Vilket är helt absurt, det är ju bara enligt mina estetiska ideal den människa är "ful" den kanske inte alls störs av sitt utseende. Jag inser att jag är totalt bortkollrad av slkönhetshetsen i vårt samhälle.

När jag läste artikeln om Torstein fick jag mig en tankeställare, han ser ut på ett sätt som jag skulle kunna tycka synd om under mina sentimentala attacker. Men han verkar lycklig. Och han är modig, mycket modigare än mig. Och han har en sundare syn på livet vad jag har. Så det är nog egentligen Torstein som borde gråta över mig - en människa som fått livets egentliga värde om bakfoten.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17054117.ab

Återgår till hetsen och hatet mot rökare. Jag röker inte så mycket själv så det är inte ett personligt korståg jag för, utan jag kämpar för friheten då jag ser den begränsas i hälsans och trygghetens tecken för varje dag som går. Och jag blir rädd. Jag blir rädd för människorna som ägnar sina dagar åt att begränsa utrymmet för andra, jag blir rädd för människor som anser att de har rätt att döma andra för att de andra gör något de inte accepterar. Vi måste prata om det här, vi måste stå upp och kämpa för friheten.

Vad grundar då sig denna acceptens av hat mot rökare? Som vanlig grundar det sig i okunskap och masspsykos. Så här skriver David Eberhard i I trygghetsnarkomanernas land:

"Och även om rökare faktiskt dör några år före ickerökare så behöver man inte känna panik för det. Om man upplever  en ökad livskvalitet av rökningen kanske det faktiskt kan vara värt det. Man lever ju inte bara för att leva. (...) När det sedan gäller passiv rökning är vi förmodligen tillbaka i samma farlighetsspektrum som listerianinfektion under graviditeten. Nuvarande lagstiftning kring rökförbud på krogen bygger på en synnerligen svag dokumentation. Med tanke på att rökning trots all omvänd statistik med stor visshet är skadligt vore det faktiskt mer motiverat att förbjuda rökning generellt, men tillåta att man röker på krogen. (...) Det finns visserligen några studier som visar att det är farligt med passiv rökning. Det vill säga, fruar eller makar till en rökare som bott ihop i flera decennier löper en viss ökad risk att drabbas av ovanstående sjukdomar jämfört med någon som inte lever ihop med en rökare under flera årtionden. (...) Vad som helt saknas är välgjorda studier som visar att serveringspersonal eller andra som vistas i restaurangmiljö skulle ha en ökad risk för rökrelaterade sjukdomar (under förutsättning att de inte röker själva) Åtminstone om man korrelerar för andra saker som kan påvrka risken för t ex hjärtinfarkt, som stressig miljö och i förekommande fall dålig kosthållning samt oregelbunden livsföring i allmänhet. Då blir det närmast absurt att staten går in och förbjuder det ofarliga och därmed begränsar det forum då rökning faktiskt för många feströkare är njutbart och istället låter vardagsrökningen fortgå."

Så det kanske inte är så farligt att röka som vi blivit itutade sen barnsben? Kanske vi borde börja ifrågasätta lite mer Statens kontrollbehov och inte köpa alla deras larmrapporter vars enda syfte är att rättfärdiga sina egna myndigheter och begränsa medborgarnas liv.

Fascineras som alltid över att det i Sverige är socialt accepterad att hata och hetsa mot rökare. Min Sis berättade dessutom att hon via någon på skolan blivit uppmuntrad till att alltid när någon röker uttrycka att hon inte tycker det är okej att man röker. För mig är det här fullkomligt vansinnigt, uppmuntra ungdomar att hetsa mot personer som gör något som i Sverige (hör och häpna) faktiskt är lagligt!
Tänk om jag skulle tycka att det var hemskt och otrevligt med folk som bär örhängen, ger det då mig rätten att varje gång jag ser någon med örhängen uttrycka min motvilja till den personen? Skulle inte det uppfattas som ganska ohyfsat?
Hur kan det då vara socialt accepterat att göra det mot personer som röker? Nota Bene: Det är lagligt både att köpa och röka cigaretter även om vissa verkar ha glömt bort det.

Personligen tycker jag att det är både tråkigt, otrevligt och ouppfostrat att hetsa mot rökare. Folk i Sverige har dessutom blivit så fixerade vid det här att det gått fullständigt över styr. Så fruktansvärt hemskt och störande är det faktiskt inte att gå förbi en person som röker på gatan. Dessutom kan vi inte helt kontrollera det offentliga rummet efter våra privata önskemål - för att leva i en dräglig tillvaro måste vi tillåta och acceptera existensen av: rökare, skrikiga barn, fula barn, fula människor, fula frisyrer, högljudda människor, illa luktande människor, tjocka människor, människor som uttrycker andra åsikter än de vi har, hundar, katter och annat som du personligen kan finna störande i det offentliga rummet. Annars hamnar vi i en mycket konstig form av demokrati, en demokrati som redan nu håller på att sakta, smygande förvandlas  hälso-fascism. Och är det verkligen så vi vill leva? Är det verkligen inte trevligare att låta människor leva i frihet och vara lite störande då och då? Jag tror vi all kan överleva även om vi ger lite mer rum åt sådant vi inte alltid gillar och vågar säga nej till hat och hets - även det som riktas mot rökare.

Dresscode

När jag inte är Maggan hårfrisörska så arbetar jag på ett kontor. På kontoret får man inte klä sig hur som helst, vi har en dresscode. Nästan hela året är det ingen som bryr sig om den, vi är ett kontor fullt av individuella stilar och ingen vanlig kontorsmiljö där alla bär kavaj och slips. På mitt kontor bär ingen kavaj och slips. Vilket jag tycker är fantastiskt då jag är en stor ivrare för personlig frihet och anser att kläder och stil är ett uttryck för din personlighet och därför inget någon annan ska bestämma över.

På mitt kontor arbetar mestadels personer i tjugoårsåldern vilket har lett till att på sommaren behöver vi tillämpa vår dresscode då tjugoåringar inte alltid kan hantera frihet och tror att det är okej att komma till kontoret i strandkläder. Så det behövs regler för det kan vara ganska distraherande med halvnakna människor i en kontorsmiljö.

Vad jag dock inte förstår är vår dresscodes utformning. För det första är den olika för kvinnor och män. Vad händer då med alla de som identifierar sig som varken kvinna eller man? Vad händer med alla trans-personer? Eller alla de som inte är intresserad av att följa en könsdefenierad klädnorm?

Just nu är det modernt bland tjugoåriga flickor att bära linnen som är så djupt ringade i ärmhålan att deras BH syns. Det är inte ok enligt vår dresscode. Däremot är det ingen som reagerar på all tjugoåriga pojkar som går runt med byxorna under rumpan och visar sina kalsonger. Tydligen så är en kvinnas underkläder mer oanständiga och oacceptabla i en kontorsmiljö än en mans. Det känns väldigt konstigt och svårt att försvara.

Jag har full förståelse för dresscodens existensberättigande, men skulle vilja uppmuntra alla företag att ha en mer modern syn på hur människor bör klä sig.

För det första, inte dela upp klädsel efter kvinna och man, för det andra tillämpa samma regler för alla - antingen kan man visa underkläder eller så kan man inte. En dresscode som inte är anpassad efter 50-talets könsnormer utan som vågar steget in i 2000-talet.