Nietzsches skamlöshet
Min vackra Musketör Porthos gav mig en underbar present: Friedrich Nietzsche´s självbiografi Ecce Homo i första upplaga från 1923 - kan man få något finare? Nietzsche var ju en man som, liksom Maggan, tänkte mycket på livet varför jag ser fram emot att läsa den. Det kanske mest underbara med den mannen är hans totala skamlöshet. Första kapitlet heter: Varför jag är så vis. Andra kapitlet: Varför jag är så klok vilket följs av tredje kapitlet: Varför jag skriver så goda böcker. Nåt att tänka på för alla som sitter och funderar på hur de ska lägga upp sin självbiografi.
Monday, July 30, 2012
Saturday, July 28, 2012
Faccebook skapar världen? -del 2
FB är en virtuell verklighet som ibland känns mer relevant och verklig än verkligheten själv. Där skapar du även din egen verklighet - eller en bild av vad du skulle vilja att den var. Du skapar en bild av dig själv. För en gångs skull har du möjlighet att välja hur du ska uppfattas - du kan censurera och omformulera dig själv för att bli den du vill vara, eller den du vill uppfattas vara.
Min selektion av vilka/en bilder, musik, filmer, författare, causes jag likar är ett sätt att visa er andra: Sådan här är jag. Jag kanske väljer att inte lika något jag egentligen finner roligt eller fint bara för att det inte stämmer överens med den person jag vill uppfattas som - med min FB-image. Ett personligt exempel: Jag tycker om att lyssna på Britney Spears, det här är något jag skäms lite för och inte vill att alla ska veta om mig. Så när jag lyssnar på henne på Spotify så väljer jag att göra den sessionen privat - jag vill inte att det ska synas på FB. Däremot när jag lyssnar på L7 eller Sonic Youth gör det mig inget att min FB vänner ser det - det stämmer in på den person jag vill vara. En person som lyssnar på den typen av musik med alla associationer det medför.
Samma ska med de personliga bilder jag väljer att lägga upp. Självfallet lägger jag inte upp bilder dör jag gör tråkiga saker eller ser hemsk ut. Om jag går in och ser på mina album kan jag klart se vem jag försöker få er att tro att jag är: Jag är en kvinna som tydligen vill bli uppfattas som lite vild och galen, men som kontrasterar det hela med att visa att jag även är en country girl - Nancy Spungen goes Bergatrollet. Och det kanske är sant. Kanske den bild jag väljer att visa på FB verkligen stämmer överens med den jag är. Till en viss del gör den självklart det, det är en del av mig, men jag väljer att censurera och inte visa hela sanningen. Det är inget fel i det. Det finns inget tvång av total själslig blottning på FB, tvärtom! Men jag fascineras av mitt eget behov av att censurera mig, varför skäms jag för vissa delar av mig själv? Eller är det kanske bara fascinationen över att faktiskt kunna skapa mig själv som gör att jag väljer att censurera? Att äntligen få vara den jag ville vara?
Tyvärr så fick det här precis negativa konsekvenser för mig. Under den här våren har jag inte mått så bra, jag har varit otroligt stressad och även haft/har problem i min relation. Det har resulterat i att jag socialt dragit mig undan.Jag har bara hat energi att träffa de allra närmaste. Nu fick jag ett meddelande från en av dem jag saknat men inte haft energi för att träffa, där hon skrev hur besviken hon var på mig för att jag aldrig hör av mig. Jag svarade och berättade att jag inte mått bra. Hon svara tillbaka: Hur ska jag kunna veta det? Det enda jag ser på FB är hur roligt du har.
Sant. Men jag kommer nog ändå fortsätta min auto-censur. För när livet är hemskt och hårt och man inte gillar sig själv är det inte underbart att ha någonstans att fly till där alla människor är lyckliga och goda och alltid ser perfekta ut?
FB är en virtuell verklighet som ibland känns mer relevant och verklig än verkligheten själv. Där skapar du även din egen verklighet - eller en bild av vad du skulle vilja att den var. Du skapar en bild av dig själv. För en gångs skull har du möjlighet att välja hur du ska uppfattas - du kan censurera och omformulera dig själv för att bli den du vill vara, eller den du vill uppfattas vara.
Min selektion av vilka/en bilder, musik, filmer, författare, causes jag likar är ett sätt att visa er andra: Sådan här är jag. Jag kanske väljer att inte lika något jag egentligen finner roligt eller fint bara för att det inte stämmer överens med den person jag vill uppfattas som - med min FB-image. Ett personligt exempel: Jag tycker om att lyssna på Britney Spears, det här är något jag skäms lite för och inte vill att alla ska veta om mig. Så när jag lyssnar på henne på Spotify så väljer jag att göra den sessionen privat - jag vill inte att det ska synas på FB. Däremot när jag lyssnar på L7 eller Sonic Youth gör det mig inget att min FB vänner ser det - det stämmer in på den person jag vill vara. En person som lyssnar på den typen av musik med alla associationer det medför.
Samma ska med de personliga bilder jag väljer att lägga upp. Självfallet lägger jag inte upp bilder dör jag gör tråkiga saker eller ser hemsk ut. Om jag går in och ser på mina album kan jag klart se vem jag försöker få er att tro att jag är: Jag är en kvinna som tydligen vill bli uppfattas som lite vild och galen, men som kontrasterar det hela med att visa att jag även är en country girl - Nancy Spungen goes Bergatrollet. Och det kanske är sant. Kanske den bild jag väljer att visa på FB verkligen stämmer överens med den jag är. Till en viss del gör den självklart det, det är en del av mig, men jag väljer att censurera och inte visa hela sanningen. Det är inget fel i det. Det finns inget tvång av total själslig blottning på FB, tvärtom! Men jag fascineras av mitt eget behov av att censurera mig, varför skäms jag för vissa delar av mig själv? Eller är det kanske bara fascinationen över att faktiskt kunna skapa mig själv som gör att jag väljer att censurera? Att äntligen få vara den jag ville vara?
Tyvärr så fick det här precis negativa konsekvenser för mig. Under den här våren har jag inte mått så bra, jag har varit otroligt stressad och även haft/har problem i min relation. Det har resulterat i att jag socialt dragit mig undan.Jag har bara hat energi att träffa de allra närmaste. Nu fick jag ett meddelande från en av dem jag saknat men inte haft energi för att träffa, där hon skrev hur besviken hon var på mig för att jag aldrig hör av mig. Jag svarade och berättade att jag inte mått bra. Hon svara tillbaka: Hur ska jag kunna veta det? Det enda jag ser på FB är hur roligt du har.
Sant. Men jag kommer nog ändå fortsätta min auto-censur. För när livet är hemskt och hårt och man inte gillar sig själv är det inte underbart att ha någonstans att fly till där alla människor är lyckliga och goda och alltid ser perfekta ut?
Monday, July 23, 2012
Facebook skapar världen?
Maggan har tillbringat en helt fantastisk helg i vänners hus på landet. Eller rättare sagt i bergen. och det var precis vad jag behövde eftersom det verkar som att det nu är slut med långe farbrorn en gång för alla.Men det känns som att det inte finns så mycket mer att säga om det. De vi besökte bor i ett 200 år gammalt hus bokstavligt talat vid vägen slut. Där har vi ätit gott, druckit massor, badat i en bergs-damm och varit utan mobil-täckning i 3 dagar.
Som en följd av den bristande mobil-täckningen kom vi att pratat om stressen med att ständigt vara tillgänglig och det konstanta informationsflöde vi lever i. Och jag reflekterade över min egen Facebook stress. Jag kände den redan när jag var i dalarna i somras, hemma har vi ingen internet uppkoppling och följaktligen kunde jag inte kolla min FB på nästan två veckor. Jag kände mig avskuren från verkligheten. Varför? Vad är det jag tror mig missa som är så viktigt? Jag känner den stressen nästan varje dag - att jag måste kolla vad som hänt på FB. Jag har så otroligt lite tid att sitta framför datorn så jag måste hetsa mig igenom alla uppdates, varav majoriteten är fullkomligt irrelevanta för mig. Och ändå gör jag det, hinner jag inte känns det som att jag missar något viktigt. Och visst finns det viktiga saker att missa på FB. Stort som smått, jag har noll koll när mina vänner fyller år -men det hjälper FB mig med. När det händer något skojjigt event så får jag 9 ggr av 10 reda på det genom FB. Och viktiga causes - jag kan visa mitt stöd för feminism, djurrätt, arbetare och ta del av intressanta artiklar som jag kanske annars inte skulle ha funnit. Men samtidigt undrar jag; är dessa saker så viktiga för mig att de blir värda stressen? Skulle jag må bättre eller sämre om jag gick ur FB? Jag har många gånger tänkt att jag ska sluta med FB men kommer alltid på någon ursäkt för att inte göra det.
Vi pratade även om vad man postar på FB och varför. Är inte allt man postar där egentligen ett uttryck för narcissism och exibitionism? Varför vill vi annars att världen ska veta varje steg vi tar? Vilken musik vi lyssnar på och se våra semesterbilder? Vi blir sedda och bekräftade där genom våra vänner och bekanta. Vi sänder hemliga meddelande genom att posta viss musik eller en liten kommentar som bara den/de avsedda kan förstå. Det är lite som att om det inte finns på FB så har det inte hänt - syns inte, finns inte.Våra gräns mellan den fiktiva världen och verkligheten suddas ut, Baudrillard blir sannspådd.
Maggan har tillbringat en helt fantastisk helg i vänners hus på landet. Eller rättare sagt i bergen. och det var precis vad jag behövde eftersom det verkar som att det nu är slut med långe farbrorn en gång för alla.Men det känns som att det inte finns så mycket mer att säga om det. De vi besökte bor i ett 200 år gammalt hus bokstavligt talat vid vägen slut. Där har vi ätit gott, druckit massor, badat i en bergs-damm och varit utan mobil-täckning i 3 dagar.
Som en följd av den bristande mobil-täckningen kom vi att pratat om stressen med att ständigt vara tillgänglig och det konstanta informationsflöde vi lever i. Och jag reflekterade över min egen Facebook stress. Jag kände den redan när jag var i dalarna i somras, hemma har vi ingen internet uppkoppling och följaktligen kunde jag inte kolla min FB på nästan två veckor. Jag kände mig avskuren från verkligheten. Varför? Vad är det jag tror mig missa som är så viktigt? Jag känner den stressen nästan varje dag - att jag måste kolla vad som hänt på FB. Jag har så otroligt lite tid att sitta framför datorn så jag måste hetsa mig igenom alla uppdates, varav majoriteten är fullkomligt irrelevanta för mig. Och ändå gör jag det, hinner jag inte känns det som att jag missar något viktigt. Och visst finns det viktiga saker att missa på FB. Stort som smått, jag har noll koll när mina vänner fyller år -men det hjälper FB mig med. När det händer något skojjigt event så får jag 9 ggr av 10 reda på det genom FB. Och viktiga causes - jag kan visa mitt stöd för feminism, djurrätt, arbetare och ta del av intressanta artiklar som jag kanske annars inte skulle ha funnit. Men samtidigt undrar jag; är dessa saker så viktiga för mig att de blir värda stressen? Skulle jag må bättre eller sämre om jag gick ur FB? Jag har många gånger tänkt att jag ska sluta med FB men kommer alltid på någon ursäkt för att inte göra det.
Vi pratade även om vad man postar på FB och varför. Är inte allt man postar där egentligen ett uttryck för narcissism och exibitionism? Varför vill vi annars att världen ska veta varje steg vi tar? Vilken musik vi lyssnar på och se våra semesterbilder? Vi blir sedda och bekräftade där genom våra vänner och bekanta. Vi sänder hemliga meddelande genom att posta viss musik eller en liten kommentar som bara den/de avsedda kan förstå. Det är lite som att om det inte finns på FB så har det inte hänt - syns inte, finns inte.Våra gräns mellan den fiktiva världen och verkligheten suddas ut, Baudrillard blir sannspådd.
Saturday, July 14, 2012
Språket definierar livet
Efter omläsning av mästare som Dostojevskij och Bronte så tänkte jag att jag skulle ägna mig åt lite lättsam sommarläsning. Jag öppnade en roman av Håkan Nesser, läste tre meningar och fick nog. Efter att ha vistats så många månader i mästarnas språkvärld stack Nessers triviala språk i mina bortskämda ögon och jag insåg; Så här skapas en snobb.Jag menar, om du har förmånen att alltid få dricka goda årgångsviner så kommer vårt vanliga vin smaka surt i din mun. Om du är uppvuxen på färska grönsaker så kommer burk-champinjoner smaka faddt. Och så klart fungerar det på samma sätt med konst och litteratur. Följaktligen känner jag mig härmed tvingad till ett erkännande: Jag är en litteratursnobb.
För mig är litteratur språk, förvisso krävs det en berättelse men för att berätta den använder du språket. En ganska enkel och inte särskilt välbyggd berättelse kan förgyllas och lyftas upp av ett vackert och intressant språk, likaväl som en fantastisk berättelse kan fullständigt mördas av ett dåligt språk som ställer sig i vägen för berättelsen.På ett sätt kan jag sörja att jag kanske förlorat förmågan att läsa lättsam litteratur, det är ju ändå så trevligt att läsa en spännande deckare då och då. Men just nu kan jag inte, jag mår fysiskt illa av det låga språket. Så jag fick återvända till min Dostojevskij och åtnjuter för tillfället det trevliga sällskapet av Idioten.
Men spåket är ju också allt.Vår värld byggs upp och förstås genom språket. "il n´y a pas de hors texte" som Derrida sa(1) "det finns inget utanför texten" alltså ingen utanför position i relation till text/språk. " I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud" säger Bibeln(2)
Allt skapas genomberättelsen, om dig själv om världen. Ditt språk är din värld, det är det som ger dig begrepp och redskap till att förstå och greppa världen, utan det finns inget.Vilket borde leda till att ett fult och dåligt språk skapar en ful och dålig värld, eller åtminstone att ett begränsat språk skapar en begränsad förståelse av världen? Och tvärtom; Om språket är vackert borde världen bli lite vackrare. Varför skulle annars språk och dikt påverka oss så?
Jag avslutar med ett bevis på språkets makt att känslomässigt påverka oss, Midvinter av Tomas Tranströmmer:
Ett blått sken
strömmar ut från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.
------------------------------
1 - http://en.wikiquote.org/wiki/Jacques_Derrida
2-http://runeberg.org/bibeln/43_01.html
Efter omläsning av mästare som Dostojevskij och Bronte så tänkte jag att jag skulle ägna mig åt lite lättsam sommarläsning. Jag öppnade en roman av Håkan Nesser, läste tre meningar och fick nog. Efter att ha vistats så många månader i mästarnas språkvärld stack Nessers triviala språk i mina bortskämda ögon och jag insåg; Så här skapas en snobb.Jag menar, om du har förmånen att alltid få dricka goda årgångsviner så kommer vårt vanliga vin smaka surt i din mun. Om du är uppvuxen på färska grönsaker så kommer burk-champinjoner smaka faddt. Och så klart fungerar det på samma sätt med konst och litteratur. Följaktligen känner jag mig härmed tvingad till ett erkännande: Jag är en litteratursnobb.
För mig är litteratur språk, förvisso krävs det en berättelse men för att berätta den använder du språket. En ganska enkel och inte särskilt välbyggd berättelse kan förgyllas och lyftas upp av ett vackert och intressant språk, likaväl som en fantastisk berättelse kan fullständigt mördas av ett dåligt språk som ställer sig i vägen för berättelsen.På ett sätt kan jag sörja att jag kanske förlorat förmågan att läsa lättsam litteratur, det är ju ändå så trevligt att läsa en spännande deckare då och då. Men just nu kan jag inte, jag mår fysiskt illa av det låga språket. Så jag fick återvända till min Dostojevskij och åtnjuter för tillfället det trevliga sällskapet av Idioten.
Men spåket är ju också allt.Vår värld byggs upp och förstås genom språket. "il n´y a pas de hors texte" som Derrida sa(1) "det finns inget utanför texten" alltså ingen utanför position i relation till text/språk. " I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud" säger Bibeln(2)
Allt skapas genomberättelsen, om dig själv om världen. Ditt språk är din värld, det är det som ger dig begrepp och redskap till att förstå och greppa världen, utan det finns inget.Vilket borde leda till att ett fult och dåligt språk skapar en ful och dålig värld, eller åtminstone att ett begränsat språk skapar en begränsad förståelse av världen? Och tvärtom; Om språket är vackert borde världen bli lite vackrare. Varför skulle annars språk och dikt påverka oss så?
Jag avslutar med ett bevis på språkets makt att känslomässigt påverka oss, Midvinter av Tomas Tranströmmer:
Ett blått sken
strömmar ut från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.
------------------------------
1 - http://en.wikiquote.org/wiki/Jacques_Derrida
2-http://runeberg.org/bibeln/43_01.html
Subscribe to:
Posts (Atom)