I min stad har vi en fin tradition där varje barrio har en dag i veckan då man får ställa ut möbler, kläder och saker man inte vill ha på gatan. Vid en viss tidpunkt kommer sedan sopbilen och hämtar det. Men innan sopbilen så kommer sakletarna. Det är en salig blandning människor som hämtar möbler, rotar bland kläder och hittar fynd. Vissa gör det för att de lever på gatan eller av att sälja skrot, medan andra gör det för att finna något trevligt till sitt hem. Eftersom jag lever i ett land med en väldigt social kultur så blir det ju även mycket språkande och kommenterande med de andra sakletarna. I går till exempel fann vi ett antikt symaskinsbord och oh vad alla blev till sig. Vi satt i fåtöljerna vi funnit och väntade på förstärkningen för att få hem allt och det stannade så många människor och beundrade, kommenterade och gav tips på hur man skulle kunna fixa till det. Jag älskar den här iden med att lämna sina gamla saker på gatan då den både är ekologisk, ekonomisk och ett roligt event på samma gång. Istället för att slänga din gamla bokhylla så ställer du den bara utanför din dörr, innan du vet ordet av så har någon bättre behövande varit där  och hämtat den. Det är återvinning på gräsrots nivå.
Maggan och Marlene Musketör håller för tillfället på att inredan sin takterass, idéen är att den ska bli som ett utomhus vardagsrum, med soffa lampa och tavla. Därför ger vi oss ut på kvällarna för att sakleta. Förra torsdagen var det vårt barrios tur och med en öl i handen gav vi oss ut på gatorna. Vi hittade många fynd men hann även sitta på en bänk och filosofera.
Ämnet som diskuterades var de ångest-ridna tonårsåren.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?" - Karin Boye

Ingen har väl sagt det så bra som henne. Det gör ont och det är svårt att gå från barn till vuxen. Man vill vara stor men är inte redo att möta livet i all sin meningslösa storhet. Man behöver finna sin plats och omdefiniera sitt jag - innan var man ju ett barn som lekte men vem är "jag" som vuxen? Man finner sig själv ensam i världen och inser att man måste ta ansvar för sitt eget liv. Att man är ensam ansvarig för vem man är och vad man gör, man kan inte längre gömma sig i sin förälders trygga famn. Och det är en skrämmande upptäckt som nog ger de flesta ångest i olika grad. För mig personligen var det fruktansvärt, jag skulle inte för något vilja återuppleva den smärtan det innebär att vara tonåring. Det fanns heller ingen att prata med, för - ärligt- psykologerna på ungdomsmottagnigarna är ju ett skämt. De är säkert kunniga inom psykologin, men det här ångesten har inte psykologiska orsaker utan är en existentiell ångest. Och där går de vänliga psykolog/terapeut damerna bet.
 Jag personligen blev hjälpt av filosofin. När jag började studera vid universitetet och fick möta post-modernismen och feminismen så var det som ett religiöst uppvaknande. Post-modernismen fick mig att inse att jag inte behöver leta efter någon absolut sanning, varken om mig själv eller om världen. Feminismen fick mig att inse att det inte var mig det var fel på som inte kunde leva upp till förväntningarna om att vara "en riktig kvinna" utan samhället som krävde det av mig. Jag berättade lycklig och upprymd för min psykolog om den upplevelsen, men hon förstod absolut ingenting. Så då slutade jag gå till henne, och fram till denna dag har jag inte behövt uppsöka någon mer. Jag finner mina svar och mitt stöd hos Sartre, Nietzsche, de Beauvoir och Derrida.

Jag och min musketör kom fram till att det på alla skolor likväl som det finns skol-sköterksa och skol-psykolog borde det finnas en skol-filosof. Tänk er så fantastisk att ha en person att gå till med sin existentiell ångest som kan bemöta ens frågor ur ett filosofiskt perspektiv.

En annan fin teori som Marlene föreslog var att man skulle erbjudas en guidad LSD-tripp. Där skulle man möta sina inre demoner och förstå världen ur ett djupare perspektiv och komma ut som en helare människa. Jag tror absolut att det skulle vara en lösning för många, en väl guidad LSD-tripp kan vara oerhört vacker. Men med tanke på Sveriges absurda drogpolitik så är den lösningen oerhört avlägsen.

Men en filosof i varje skola borde väl inte vara så omöjligt? Då tror jag inte knopparna skulle göra lika ont när de brast.

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article14895047.

Intressant om relationer och kärlek

"Men svenska kvinnor har förvärvsarbetat ganska länge nu. Det har skett förändringar. I mig är det inlärt att man ska satsa på sitt yrkesliv och låta dammråttorna ligga, för så gjorde min mamma. Hon serverade blodpudding med vaniljsås och berättade med stolthet i rösten att jag kommer från en släkt av komplett matlagningsinkompetenta kvinnor. Sen gick hon i väg och läste Kant." - ur artikeln

http://www.ur.se/mb/pdf/Texter/Man_fods_inte_till_kvinna.pdf

”Man föds inte till kvinna, man blir det”

Citatet är Simone de Beauvoirs, hämtat från hennes epokgörande bok Det andra könet som skrevs 1947. I efterkrigstidens Frankrike rådde en stark hemmafruideologi, moderskapet var kvinnans främsta uppgift, trots att hon inte hade laglig rätt att vara förmyndare för sitt barn. Det var olagligt att använda preventivmedel och lagen förbjöd också kvinnor att inneha egna bankkonton. Kvinnor var omyndigförklarade. Ur den kontexten var Beauvoirs bok synnerligen radikal och omstörtande. Mycket har hänt sedan dess, men trots att drygt femtio år har gått är Beauvoir fortfarande aktuell. Hon var och är en intressant filosof och ger en genomtänkt och komplex förklaring till kvinnans un- derordning.

Kvinnans underlägsenhet etablerades i mänsklighetens barndom. I likhet med Hegel, såg Beau- voir mänsklighetens historiska framträdande som kännetecknat av en kamp om erkännande och suveränitet. Hos Hegel var det kampen mellan herrar och slavar, där slaven småningom kunde upp- nå ett säkrare självmedvetande genom sitt arbete, och utmana sin herre. Slaven kunde förändra sin ställning såväl som världens utseende. (Något som har anammats av marxismen.)

Beauvoirs tes är att kvinnorna stod utanför den ursprungliga kampen på grund av sitt barnafö- dande och sin mindre fysiska styrka. Kvinnan stod dessutom utanför Hegels dialektik, eftersom hon stod utanför den produktiva aktiviteten. Eftersom kampen stod mellan herrar – slavar eller borgare – proletärer, hade förhållandet mellan män och kvinnor en helt annan karaktär än det förhållandet som uppstod mellan olika män. Kvinnan blev Det Andra Könet, den i där ojämlikheten inte förändrades. Hon blev Objektet framför andra, definierad, omskriven men utan utrymme för sin egen subjektivitet. Kvinnan har alltid tilldelats en natur, setts som ond eller god, syndig eller känslosam. Ett objekt man kan äga och projicera sina önskningar och aggressioner på. Dessa definitioner har reproducerats genom historien, vilket medför att den unga flickan spontant uppfattar sig själv som subjekt på grund av dessa myter om kvinnan och kvinnligheten.

För att jämlikhet ska uppnås måste alla individer tillåtas att leva som fria subjekt, själva forma sin identitet och själv ta ansvar för sitt liv. Beauvoir ansåg att kvinnor, liksom andra förtryckta grupper, endast kan uppnå detta tillstånd i ett demokratiskt socialistiskt samhälle. Hon krävde att kvinnor skulle få kreativa, avlönade arbeten för att kunna bli ekonomiskt oberoende och därmed subjekt i sina egna liv. Detta har vi uppnått i dag, femtio år senare, men än i dag lever myten om kvinnan och kvinnligheten kvar och kanske t o m har förstärkts via reklam och media.

Eva Bolin

Angående mitt inlägg om den sexistiske läraren jag råkade ut för. Jag skickade ju som sagt in ett klagomål och fick svar idag. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle få något svar så jag blev förvånad. Jag fick en ursäkt och de sa att de ska prata med berörd lärare och se över materialet men jag tvivlar på att någon större förändring kommer till skott - jag bor ju i ett land där machismon växer och frodas utan att det riktigt ifrågasätts. Men det var ändå trevlig med svar. Jag funderar på om jag ska erbjuda mig i att hålla i en utbildning för lärarna om femenistisk teori, det vore något det.

Vackert säger Maggan, det här är vad jag kallar stil det!

I am the most tired woman in the world. I am tired when I get up. Life requires an effort I cannot make. Please give me that heavy book. I need to put something heavy like that on top of my head. I have to place my feet under the pillows always, so as to be able to stay on earth. Otherwise I feel myself going away, going away at a tremendous speed, on account of my lightness. I know that I am dead. As soon as I utter a phrase my sincerity dies, becomes a lie whose coldness chills me. Don't say anything, because I see that you understand me, and I am afraid of your understanding. I have such a fear of finding another like myself, and such a desire to find one! I am so utterly lonely, but I also have such a fear that my isolation be broken through, and I no longer be the head and ruler of my universe. I am in great terror of your understanding by which you penetrate into my world; and then I stand revealed and I have to share my kingdom with you.

- Anais Nin


Vilken dam! Maggan gillar!

http://www.akive.org/eng/artist/artworks/A0000071/Xooang%20Choi

Fantastisk skulptör som Marlene Musketör tipsade mig om. Så Maggan tipsar vidare.

Maggan har haft lite helg-uppehåll från bloggandet, i lördags hade hon besök av den långe farbrorn och då behöver man ju ägna sig åt andra saker som t.ex. att titta på Eurovision songcontest. Den långe farbrorn är msuikmässigt långt ifrån schlager - mer dark metal/goth - men inte ens han kunde motstå de ryska damernas tjusning. Först var jag lite arg för att de inte vann, men när jag sansade mig så tycker jag att det är mycket bra att de inte gjorde det. Anledning är så klart den politiska situationen i Ryssland, jag menar vill Sverige verkligen skicka en delegation till ett land som förbjuder homosexualitet? Jag hoppas svaret på det är nej. Samma diskussion går tydligen angående vinter OS i Ryssland 2014. Jag är inte så insatt i den diskussionen utan det är hörsägen. Men jag hoppas VERKLIGEN att Sverige väljer att inte delta. När vi har chansen att visa vart vi står och ta ställning så borde vi självklart göra det. Jag vet att många tycker att man ska skilja på sport och politik, men jag vet inte. Man kan ju även diskutera det lämpliga i att vi deltog i Azerbaijan, men gjort är gjort så vi får bara hoppas att Sverige reflekterar lite mer nästa gång det blir aktuellt.

Förutom att titta på Eurovision songcontest hann Maggan även diskutera relationer, så klart!

Lördags eftermiddagen spenderades på ett torg, på ett cafe i solen pratandes om relationer i allmänhet och inte så mycket om våra egna i synnerhet. Det var mycket intressant då de deltagande har väldigt olika syn och tankar runt det.

Jag var där med mina 2 fin-fina grannar, vi kallar dem G1 och G2 alltså granne 1 och granne 2

G1 är en romantiker. Hon är den bästa att prata med om man har bekymmer. Hon är en väldigt genomtänkt person som alltid finner det rätta att säga, och inte heller är rädd för att säga sanningen, även om den ibland gör ont. Man kan säga att hon är väldigt inriktad på känslor.

G2 är mycket mer cynisk, den kommentar man hör oftast från henne är :" Jag behöver knulla" Det är hennes svar på alla bekymmer i livet. Och jag tror hon har rätt i det. Hon är mycket mer inriktad på sex än på känslor.

Vi började i en ganska het diskussion där G1 reagerade mot min och G2´s cynism. Vi sa bägge att vi egentligen inte är intresserade av att vara i en relation och att vi är emot relationer rent generellt. G1 gick i försvar för kärlek och relationer då hon är en romantiker. Hon gav exempel ur sitt eget liv på fungerande relationer. Det är ganska härligt att en person som just avslutat en relation är den som ställer sig upp till kärlekens försvar. Men det visar väl just på skillnaden i grundinställningen som vi har. Jag är ju rent teoretiskt i en sorts relation med min långe farbror och ändå är jag den som mest ifrågasätter relationer som institution och begrepp.

G2 sa att hon gärna skulle vara i en relation med 2 eller flera män, inte så mycket för att tillfredsställa sitt ego (vilket det naturligtvis också är) utan mest för att det skulle vara bättre att man "fördelar gracerna" alltså inte fixerar sig så mycket vid bara en person. Det håller jag helt klart med om, jag tror att det är ett ev grundproblemen i monogama parrelationer - man har en person som ska vara allt för en. Det inser vi ju direkt att det blir omöjligt, och ändå försöker vi igen och igen. Rent teoretiskt borde en öppen relation med fler än två personer inblandade var det ideala. På så sätt har alla flera personer i sitt liv som ger dem bekräftelse och tillfredsställelse, man blir inte så fixerad vid en enda. Dessutom kommer man runt "tvåsamheten" där två individer stänger in sig i en relation och slutar vara individer och reducerar sig själva till en del i ett par. "Vi tycker Om" "Vi Vill" "Vi tycker inte om" - allergivarning på den!

Sen har vi det här med den sexuella lusten. Självfallet kommer du att känna sexuelldragning till andra än den du är i par med om ni är i par under en längre tid. Det du då gör är att välja bort det. Men leder det egentligen inte till frustration? Vad är det egentligen för fel att ligga med andra? Jag vet att det här är en fin tanke i teorin men MYCKET svårt i praktiken för vi har ju väldigt lätt för att bli svartsjuka. Men även svartsjukan tor jag är något som egentligen handlar mer om att tappa ansiktet socialt "jag blev bortvald av min partner" För egentligen om du vet att det ni har är speciellt vad spelar det då för roll om hen ligger med andra och bejakar sin sexualitet och genom det kanske har ännu mer att ge i er relation?

Efter många och höga diskussioner enades vi i att felet egentligen ligger i hur samhället indoktrinerar dig till tvåsamhet. Att vara två är normen och om man väljer att vara själv eller med flera är man avvikande. Jag har ju länge varit utan par och fick då många gånger kommentarer som: Har du inte hittat någon än? eller med tröstande röst: Du hittar någon snart. Men sanningen var att jag inte ville hitta någon, jag trivdes alldeles utmärkt själv. Jag ifrågasätter nog nästan varje dag varför jag nu är i en relation när jag vet att jag egentligen mår bäst utan. Men i samhällets ögon så är något fel när du inte är i par. Jag tror att vi behöver ifrågasätta varför det är så och bli bättre på att acceptera och visa fram andra sätt att leva.

Min dröm är inte att finna en man att dela mitt liv med. Min dröm är att finna ett hus där jag ska bli gammal tillsammans med mina vänner och musketörer. Där ska vi leva i sus och dus med vår hundar och dricka vin och spela Scrabble i alla våra dagar, tills döden skiljer oss åt.

Idag råkade Maggan ut för något riktigt obehagligt som gjorde henne både arg och ledsen.
På min arbetsplats har vi gjort en ledarskapsutbildning och idag var sista klassen. Den handlade om Intercultural Comunication - ett bra och viktigt ämne. Tyvärr var klassen upplagd på ett något märkligt sätt så att när vi diskuterade fördomar om människor från andra kulturer hamnade vi i den mycket svåra och infekterade debatten män-kvinnor; lika eller olika? Biologi eller kultur?
Till Maggans oerhörda förvåning uttrycktes åsikten att män och kvinnor biologiskt sätt är olika och att man måste kommunicera annorlunda med kvinnor än med män, självklart underförstått att det manliga var normen och det kvinnliga undantaget. Maggan fick en chock och blev faktiskt bokstavligt talat så arg så att hon skakade. Jag trodde faktiskt att efter Hitler så hade ras-biologi blivit lite skamligt och inte något man skyltade med på utbildningar. Men ack vad jag bedrog mig... för det var inte nog med att det var okej att framföra den typen av åsikter utan för att riktigt breda grädde på moset skulle kalaset avslutas med att vi skulle se en "rolig" video om hur mäns och kvinnors hjärnor är olika. Då fick Maggan nog och sade med dånande men något skakande stämma att jag tyckte att det var kränkande och stötande. Denna kommentaren beaktades inte utan videon skulle på ändå. Då reste jag mig och gick.
Jag har nu framfört ett officiellt klagomål på den läraren, men blir så trött och ledsen. Ska man verkligen behöva utsättas för det här år 2012? Verkligen?

http://www.youtube.com/watch?v=QFtDzK64-pk

Maggans filmtips. Helt klart den bästa film jag såg 2011. Igår såg mina musketörer den och kunde inte annat än hålla med.

"Darling, if you want to talk bollocks and discover the meaning of life you´re better off just downing a bottle of whisky. At least that way you´re unconscious by the time you start to take yourself seriously!"

//Patsy Stone

Maggan, kom ihåg det här!

Sarah Moon - vilken kvinna!

Igår blev det mycket vin och mycket kval-final till melodifestivalen. Och självklart lite filosoferande. Allt försiggick i min grannes lägenhet, då hon är den enda av oss med TV.

Eftersnacket rörde sig först om vad vi just beskådat men övergick snart i relationer. Den här gången mer inriktat på sex. Kati (grannen) myntade begreppet "sexually in love" vilket jag verkligen gillade. Som jag tolkar det är det när man blir sex-förälskad i någon, alltså någon man kanske egentligen inte gillar men som man känner en enorm attraktion till och som därför lätt förväxlas med kärlek. Eller som faktiskt är en form av kärlek. För hur definierar man egentligen kärlek och vart drar man gränsen för förälskad, kär och älska?

Om man kan vara sexually in love så kan man ju även vara "romantically in love" - vilket då är när man tycker väldigt mycket om personen men kanske inte känner en så stark sexuell dragning till den. Det bäst måste då vara att vara både sexually och romantically in love med den man är med.

Intressant diskurs... Men jag kvarstår vid mitt påstående att jag inte alls tror på kärlek. Eller det blir också fel. För först skulle jag/vi behöva definiera vad ordet "kärlek" betyder. Det är ett så allmänt begrepp och därför så svårt att ringa in. Jag inser ju att personer upplever sig vara kära - är de inte det då? Vem kan definiera vad som är sanning? Jag menar "mitt kul är inte ditt kul" - vem äger rätten att bestämma?

Enligt vad jag tror så existerar inga absoluta värden och därför ingen absolut sanning. Så, rättelse: Jag tror inte på kärlek men jag förstår och respekterar att andra gör det.



Hmm nu blev det krångligt. Ta och lyssna på de underbara ryska damerna istället för att läsa det här:

http://www.rtve.es/television/20120308/abuelas-buranovskiye-babushki-representaran-rusia-eurovision-2012-cancion-party-for-everybody/505741.shtml

Go Russia!

Simone och Jean Paul - mitt idealpar.

Min älskade Musketör, jag saknar dig!

I går var det måndagsöl hemma hos Maggan med fin-musketören Marlene. Återigen avhandlades livets stora frågor. Vi började i relations-träsket som vanligt. Marlene påminde mig om Sartres syn på relationer; Om hur vi möter den Andre i den älskade och hur vi hanterar det. Det ledde i sin tur tankarna till De Beauvoir och hur hon i "Det Andra könet" pratar om mötet mellan Subjekt (mannen) och Objekt (kvinnan) och varför verklig, jämställd kärlek är så svår. Hon pratar om relationer mellan man och kvinna men jag tror att det går att omsätta på alla typer av relationer, oavsett kön. Problemet blir att för att få den bekräftelse du (subjektet) behöver måste den älskade ses som ett objekt. Men samtidigt behöver objektet ett subjekt att dominera. Hmmm komplicerade saker...

Är verklig och jämställd kärlek möjlig?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_könet

Jag kom på att jag önskade att Nietzsche hade skrivit en systerbok till "Om moralens härstamning" som skulle ha hetat "Om kärlekens härstamning" och där skulle Maggan ha funnit alla de svåra svaren som nu bryder hennes huvud.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Friedrich_Nietzsche

Sedan gick vi över på politik, Marlene har nämligen lånat mig en utmärkt bok om anarkismen som jag paralelll-läser med Dostojevski. Det Maggan och Marlene tänkte på då var om det verkligen skulle fungera med anarkism. Marlene sa så klokt att för henne fungerar anarkismen som en spegel mot staten, alltså för att ifrågasätta det självklara i att ett samhälle behöver ha en stat. Intressant tyckte Maggan och höll med. För mig är det dock svårt att tänka mig ett samhälle utan stat, det är ungefär som att tänka på rymden - det är för stort och abstrakt.
Mitt dilemma är att jag principiellt är emot att det finns länder, stater och gränser. Vi borde alla leva fria utan begränsningar och utan förtryck. Men är mänskligheten mogen sin frihet?

http://krisenispanienbloggen.wordpress.com/

Maggan rekomenderar

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14852141.ab

Maggan gillar!

Finns det något bättre än en eftermiddags fylla i sällskap av sin musketör? I lördags drack vi vitt vin i solen och filosoferade om livet, lite så där härligt eftermiddags lulliga. Ofrånkomligt började vi prata om relationer - egna och andras - då det plötsligt slog mig att det inte finns någon relations-filosofi, eller det kanske det finns bara att jag inte vet om den. Det finns ju moral-filosofi, vetenskaps-filosiofi och politisk-filosofi, vem varför lyser relations-filosofi med sin frånvaro. Det finns säkert mycket skrivet inom andra områden t.ex. psykologi, men jag kan inte dra mig till minnes någon relations-filosof?

Vår vardag, vårt liv, utgörs av mellan-mänskliga relationer - vänner - familj - älskade- vi påverkas av dem, ja man kan till och med säga att vi skapas av dem. Det är ju först i mötet med den Andre som vi ser och definierar oss själva.  Så nu tänker Maggan tänka lite på relationer, för att inte ämnet ska bli för stort tänker jag hålla mig till romantiska relationer alltså en relation mellan en individ och en eller flera andra av romantisk och/eller sexuell natur. För mig är de det svåraste att begripa i livet, ja till och med svårare att förstå än Döden.

Kärlek och kärleksrelationer upptar så oerhört mycket av vår tid och våra tankar. Vi tänker och pratar om det lika mycket när har det som när vi inte har det. Vi pratar lika mycket om våra egna som om andras. Men vad är egentligen kärlek? 

Jag tror att romantisk kärlek är en konstruktion av samhället, vi blir indoktrinerade från barnsben att kärlek finns och därför tror vi. Jag tänker mig att vad vi kallar kärlek egentligen bara är kemisk attraktion som vi sedan förskönar med romantiska termer. 

Vad tror du? Och varför?

Fin-fint tycker Maggan.

Läser Dostojevskij Bröderna Karamazov och slås av vilket geni han var. Återigen. Varje gång jag återkommer till honom inser jag att han verkligen är en av de bästa författarna som världslitteraturen har frambringat. Jag älskar den påträngande berättarrösten som kommenterar och har åsikter om allt. Hur han beskriver natten då Dimitrij begår ett brott...eller inte är otrolig. Hur han utelämnar stycket om vad som händer mellan att Dimitrij knackar på faderns fönster till dess att han slår ner betjänten. På så sätt håller han läsaren lika okunnig och tvivlande till vem som är mördaren som romanfigurerna. Jag har ungefär 200 sidor kvar av 800 och spänningen är olidlig... Samtidigt dom jag vill komma till slutet och få reda på sanningen så är jag redan ledsen över att denna magnifika läsupplevelse kommer att ta slut. Dostojevkij I <3 U!