Kulturskillnader del 2

Maggan har aldrig varit som de andra barnen, hon har alltid varit lite för mycket. Hon är alltid den som skrattar lite för högt, som inte riktig följer den socialakoden, som alltid blir lite för full och som alltid och konsekvent är lite för mycket. I vissa sällskap alldeles för mycket, men även i de lite vildare sammanhangen blir Maggan ändå alltid lätt lite för mycket för att det ska vara kul. 

Hela mitt liv har jag därför sökt efter mitt folk, och så många gånger trott att jag funnit dem. Men ändå, ändå har det alltid varit något litet som skaver. Ingen är någonsin som fel som jag.

Med åren har jag lärt mig att kontrollera mig, att förminska mig själv och försöka passa in. Jag tycker det går hyfsat bra, jag fattar mer och mer vad man får och inte får göra. Men det är ansträngande i längden att alltid vara för mycket. Därför blev det som att bli utsläppt ur fängelset att flytta hit, till ett land där jag definitivt inte är den person som tar mest plats i rummet. 

Jag minns första gången jag skulle gå in på en bar här, nyinflyttad och utan att kunna språket. Jag öppnade dörren men stängde den strax igen, för därinne fördes det ett liv utan like; De är osams, det blir snart bråk, sa Maggan till sin vän. Men ack så fel hon hade, de är bara så man umgås här, folk pratar högt och i munnen på varandra, skrattar högt och vevar med armarna samtidigt. Folk här tar plats. 

Och det är en så underbar känsla att för första gången i mitt liv inte vara den som tar plats, den som stör utan faktiskt bara en i mängden. Att inte behöva förminska mig själv och konstant tänka på vad jag säger och gör. Utan bara vara. Den känslan finns inte ord nog att beskriva - men det är lite svårt att förklara när jag får frågan: Längtar du aldrig hem till Sverige? - Nej, för jag vill aldrig mer behöva förminska mig, nej för jag vill aldrig mer behöva rättfärdiga varför jag inte har ett fräsigt jobb, nej för jag vill inte ens prata med människor som överhuvudtaget bryr sig om vad jag jobbar med, nej, för jag kan inte, vill inte, klarar inte att krympa ner mig själv för att passa i den svenska lagomheten någonsin igen. Det är inte värt det. Det är inte ett värdig liv. Så nej, jag längtar aldrig "hem" till Sverige.

Jag har många helt underbara vänner i Sverige som är delar av mitt folk och som jag alltid saknar, men jag klarar inte bo i ett land som så förtrycker det som är annorlunda och står ut.

P.S
Jag minns såväl den dag jag bestämde mig för att fly Sverige. Jag satt på min vän Muttis balkong och drack sprit mitt på blanka söndagseftermiddagen för att döda min ångest. Jag stod inte ut längre in den tillrättalagda, perfekta tristessen. Jag hade panik. De alternativ jag hade för överlevnad var tre; Börja med heroin, börja med extremsport eller fly utomlands. Jag valde det sista, minst destruktiva alternativet. Och inte en dag under mina fem år som utvandrare har jag ångrat mitt beslut.