Om skönhet

Idag läste Maggan i Aftonbladet om Torstein från Norge. Han väger 17 kilo och har en muskelsjukdom. Han har gjort en serie nakenbilder för att väcka vårt medvetande om hur skönhestfixerade vi är i vårt samhälle. Det fick mig att reflektera över min egen syn på skönhet.

"– I vårt samhälle idag är det utseende och kropp som definierar skönhet och i stor grad förmåga. Vi ser det i reklam, filmer, TV-serier och tidningar. Framgång är att ha ett snyggt yttre medan de som ser annorlunda ut alltid kommer att vara mindre värda, säger 27-årige Torstein till VG."

Jag skäms för att erkänna, men gör det ändå, att jag är extremt skönhetsfixerad. Inte bara vid mitt eget utseende men även vid andras. Man kan nästan säga att det är en livsfilosofi. Ni som känner mig vet att jag inte syftar på ett traditionellt skönhetsideal utan mer är intresserad av alternativ form av skönhet, individuell skönhet, men likafullt är jag fixerad.
Jag anser och propagerar för att det är varje människas ansvar att vara vacker för världen. Vi blir glada av vackra saker, av en vacker omgivning och jag tor att det även bör tillämpas på människor. Likafullt som en vacker solnedgång, byggnad eller skogsdunge gör oss lyckliga så tror jag att vackra människor har samma effekt. Därför är det min åsikt att vi alla bör piffa oss varje dag för att glädja vår omgivning. Precis som Stockholms stad har ett skönhetsråd som bestämmer vilken typ av byggnader som får uppföras borde jag få vara skönhetsminister och bestämma vilka kläder och frisyrer människor får ha.
Oerhört viktig att påpeka att under min skönhetsdiktatur skulle verkligen inte ett traditionellt modell-utseende premieras utan snarare uttryck för individuell stil. Men faktum kvarstår jag är en skönhets-fascist.

Det är så illa att under mina sentimentala dagar när jag ser en ful människa blir jag gråtfärdig - tänker att det måste vara hemskt att vara så ful. Vilket är helt absurt, det är ju bara enligt mina estetiska ideal den människa är "ful" den kanske inte alls störs av sitt utseende. Jag inser att jag är totalt bortkollrad av slkönhetshetsen i vårt samhälle.

När jag läste artikeln om Torstein fick jag mig en tankeställare, han ser ut på ett sätt som jag skulle kunna tycka synd om under mina sentimentala attacker. Men han verkar lycklig. Och han är modig, mycket modigare än mig. Och han har en sundare syn på livet vad jag har. Så det är nog egentligen Torstein som borde gråta över mig - en människa som fått livets egentliga värde om bakfoten.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17054117.ab

Återgår till hetsen och hatet mot rökare. Jag röker inte så mycket själv så det är inte ett personligt korståg jag för, utan jag kämpar för friheten då jag ser den begränsas i hälsans och trygghetens tecken för varje dag som går. Och jag blir rädd. Jag blir rädd för människorna som ägnar sina dagar åt att begränsa utrymmet för andra, jag blir rädd för människor som anser att de har rätt att döma andra för att de andra gör något de inte accepterar. Vi måste prata om det här, vi måste stå upp och kämpa för friheten.

Vad grundar då sig denna acceptens av hat mot rökare? Som vanlig grundar det sig i okunskap och masspsykos. Så här skriver David Eberhard i I trygghetsnarkomanernas land:

"Och även om rökare faktiskt dör några år före ickerökare så behöver man inte känna panik för det. Om man upplever  en ökad livskvalitet av rökningen kanske det faktiskt kan vara värt det. Man lever ju inte bara för att leva. (...) När det sedan gäller passiv rökning är vi förmodligen tillbaka i samma farlighetsspektrum som listerianinfektion under graviditeten. Nuvarande lagstiftning kring rökförbud på krogen bygger på en synnerligen svag dokumentation. Med tanke på att rökning trots all omvänd statistik med stor visshet är skadligt vore det faktiskt mer motiverat att förbjuda rökning generellt, men tillåta att man röker på krogen. (...) Det finns visserligen några studier som visar att det är farligt med passiv rökning. Det vill säga, fruar eller makar till en rökare som bott ihop i flera decennier löper en viss ökad risk att drabbas av ovanstående sjukdomar jämfört med någon som inte lever ihop med en rökare under flera årtionden. (...) Vad som helt saknas är välgjorda studier som visar att serveringspersonal eller andra som vistas i restaurangmiljö skulle ha en ökad risk för rökrelaterade sjukdomar (under förutsättning att de inte röker själva) Åtminstone om man korrelerar för andra saker som kan påvrka risken för t ex hjärtinfarkt, som stressig miljö och i förekommande fall dålig kosthållning samt oregelbunden livsföring i allmänhet. Då blir det närmast absurt att staten går in och förbjuder det ofarliga och därmed begränsar det forum då rökning faktiskt för många feströkare är njutbart och istället låter vardagsrökningen fortgå."

Så det kanske inte är så farligt att röka som vi blivit itutade sen barnsben? Kanske vi borde börja ifrågasätta lite mer Statens kontrollbehov och inte köpa alla deras larmrapporter vars enda syfte är att rättfärdiga sina egna myndigheter och begränsa medborgarnas liv.

Fascineras som alltid över att det i Sverige är socialt accepterad att hata och hetsa mot rökare. Min Sis berättade dessutom att hon via någon på skolan blivit uppmuntrad till att alltid när någon röker uttrycka att hon inte tycker det är okej att man röker. För mig är det här fullkomligt vansinnigt, uppmuntra ungdomar att hetsa mot personer som gör något som i Sverige (hör och häpna) faktiskt är lagligt!
Tänk om jag skulle tycka att det var hemskt och otrevligt med folk som bär örhängen, ger det då mig rätten att varje gång jag ser någon med örhängen uttrycka min motvilja till den personen? Skulle inte det uppfattas som ganska ohyfsat?
Hur kan det då vara socialt accepterat att göra det mot personer som röker? Nota Bene: Det är lagligt både att köpa och röka cigaretter även om vissa verkar ha glömt bort det.

Personligen tycker jag att det är både tråkigt, otrevligt och ouppfostrat att hetsa mot rökare. Folk i Sverige har dessutom blivit så fixerade vid det här att det gått fullständigt över styr. Så fruktansvärt hemskt och störande är det faktiskt inte att gå förbi en person som röker på gatan. Dessutom kan vi inte helt kontrollera det offentliga rummet efter våra privata önskemål - för att leva i en dräglig tillvaro måste vi tillåta och acceptera existensen av: rökare, skrikiga barn, fula barn, fula människor, fula frisyrer, högljudda människor, illa luktande människor, tjocka människor, människor som uttrycker andra åsikter än de vi har, hundar, katter och annat som du personligen kan finna störande i det offentliga rummet. Annars hamnar vi i en mycket konstig form av demokrati, en demokrati som redan nu håller på att sakta, smygande förvandlas  hälso-fascism. Och är det verkligen så vi vill leva? Är det verkligen inte trevligare att låta människor leva i frihet och vara lite störande då och då? Jag tror vi all kan överleva även om vi ger lite mer rum åt sådant vi inte alltid gillar och vågar säga nej till hat och hets - även det som riktas mot rökare.

Dresscode

När jag inte är Maggan hårfrisörska så arbetar jag på ett kontor. På kontoret får man inte klä sig hur som helst, vi har en dresscode. Nästan hela året är det ingen som bryr sig om den, vi är ett kontor fullt av individuella stilar och ingen vanlig kontorsmiljö där alla bär kavaj och slips. På mitt kontor bär ingen kavaj och slips. Vilket jag tycker är fantastiskt då jag är en stor ivrare för personlig frihet och anser att kläder och stil är ett uttryck för din personlighet och därför inget någon annan ska bestämma över.

På mitt kontor arbetar mestadels personer i tjugoårsåldern vilket har lett till att på sommaren behöver vi tillämpa vår dresscode då tjugoåringar inte alltid kan hantera frihet och tror att det är okej att komma till kontoret i strandkläder. Så det behövs regler för det kan vara ganska distraherande med halvnakna människor i en kontorsmiljö.

Vad jag dock inte förstår är vår dresscodes utformning. För det första är den olika för kvinnor och män. Vad händer då med alla de som identifierar sig som varken kvinna eller man? Vad händer med alla trans-personer? Eller alla de som inte är intresserad av att följa en könsdefenierad klädnorm?

Just nu är det modernt bland tjugoåriga flickor att bära linnen som är så djupt ringade i ärmhålan att deras BH syns. Det är inte ok enligt vår dresscode. Däremot är det ingen som reagerar på all tjugoåriga pojkar som går runt med byxorna under rumpan och visar sina kalsonger. Tydligen så är en kvinnas underkläder mer oanständiga och oacceptabla i en kontorsmiljö än en mans. Det känns väldigt konstigt och svårt att försvara.

Jag har full förståelse för dresscodens existensberättigande, men skulle vilja uppmuntra alla företag att ha en mer modern syn på hur människor bör klä sig.

För det första, inte dela upp klädsel efter kvinna och man, för det andra tillämpa samma regler för alla - antingen kan man visa underkläder eller så kan man inte. En dresscode som inte är anpassad efter 50-talets könsnormer utan som vågar steget in i 2000-talet.

Igår var Maggan uppe med tuppen. Hon brukar vara det nuförtiden. Klockan sju på morgonen blir det en springtur i en närliggande park.
Igår när jag sprang så stoppade mig en kvinna precis vid ingången och frågade: Is it safe to run in the park?
Jag: Yes, no worries, ther´s lot´s of people here.
Sen sprang jag vidare. Men medan jag sprang tänkte jag: Kvinnors liv styrs av rädsla. Av rädsla för män.
Det är ju något vi alla är medvetna om, men kanske inte tänker på aktivt konstant. Man kan inte tänka aktivt på det konstant för det är så sorgligt så om man gjorde det skulle man ge upp. Stänga in sig i sin trygga kammare och aldrig mer går ut. Förutsatt att det inte finns en man på din kammare, för då är den inte längre trygg. En kvinna löper statistiskt sett störts risk att bli utsatt för våld i sitt eget hem.

Jag tror att de flesta kvinnor kan känna igen sig i park-scenariot. Första morgonen jag skulle springa där gjorde jag samma reflektion som kvinnan som frågade mig; Är det tryggt att springa i parken? Jag hade inte tänkt på det innan utan bara bestämt mig för att börja ett sundare liv. Och det mest praktiska för mig är att springa på morgonen innan jobbet. Men när jag kom ut den där första morgonen och såg de nästan öde gatorna började jag fundera över vad jag gett mig in på. Jag kom fram till parken och såg först bara en man som sprang där. Då funderade jag på att strunta i det. Sen såg jag en kvinnan som sprang och bestämde mig då för att jag skulle våga mig in. Men så snart jag kom till ett parti av parken där jag blev ensam slog mitt hjärta lite snabbare av nervositet, speciellt om jag hörde springsteg bakom mig.

Det här är så sjukt, att vi kvinnor styrs och kontrolleras av vår rädsla för män. Att vår frihet begränsas på grund av vår rädsla för män. Vi lever inte ett jämlikt och demokratiskt samhälle där halva befolkningen lever i skräck för den andra halvan.

Och det värsta är att rädslan är befogad, till och med vårt rättsystem utgår från att män är farliga för kvinnor och att det är en kvinnas eget ansvar att skydda sig från män genom att t.ex. inte bära utmanande kläder.

Självfallet är den här världen fylld av alldeles underbara män som aldrig skulle skada någon, varken kvinna, man eller djur och det är inte dem jag syftar på i min text. Jag syftar på de andra, de som tycker att det är roligt med våldtäkts-skämt, på de som kallar sina kollegor för horor, för de som ropar efter dig på gata, för de som köper tidningar där kvinnor framställs som köttbitar, för de som försvarar sexistiska kommentarer och tycker att feminister är sur-tanter och att man kan väl få njuta lite av att titta på nakna brudar i reklam, det är väl inget fel i det? På dem som inte säger ifrån när andra män uttrycker sig nedlåtande om kvinnor, på dem som inte byter sida av gatan när de går bakom en ensam tjej en mörk natt och på dem som inte klarar av att förstå att en kvinna är inte ett objekt som finns till för din trevnad. Att varje människa är en individ, ett subjekt i sin egen värld och bör respekteras som sådan.

Men är det så konstigt egentligen att vissa män har så svårt att förstå det? Den bild vi matas med av en kvinna är att hon är ett objekt, ett sexuellt objekt. På samma sätt som en sked är ett objekt jag använder när jag är sugen på soppa är en kvinna ett objekt att använda när man är sugen på sex. Det är vad samhället idag talar om för oss. Så hur ska det någonsin kunna se annorlunda ut?

Tillit

Under en tid har Maggan tänkt på det här med tillit och hur de påverkar våra relationer.

Det jag funderar över hur vår upplevelse av tillit till en person påverkar hur vi tolkar och bemöter den. Det är väl en självklarhet att tilliten till en människa påverkar den relation vi har till hen, men hur medvetna om det är vi egentligen? Hur mycket låter vi bara det påverka oss utan att vi reflekterar över det?

Jag funderar över skillnaden i hur vi bemöter våran partner och våra vänner. Man tolkar, bedömer och bemöter sin partner i många fall annorlunda än sina vänner. Beror det på att man känner mer eller mindre tillit till sin partner än till sina vänner?

Scenario:

Jag ringer min vän för att fråga om vi ska leka, hen säger "nej, jag känner för att vara själv i kväll." Jag tycker att det är helt ok, frågar kanske om hen mår bra och sen tänker jag inte vidare på det.

Scenario 2:

Jag ringer min partner för att fråga om vi ska leka, hen säger "nej, jag känner för att vara själv i kväll." Jag frågar om hen mår bra och sedan ägnar jag timmar åt att analysera om något är fel i vår relation. Varför vill hen inte träffa mig? Har jag gjort något? Har hen gjort något?

Varför reagerar vi så? Beror det på att vi litar mindre på vår partner, på att hen verkligen valt oss? Jag tänker att det skulle kunna vara så, även om det är paradoxalt. För rimligtvis borde vi ju vara mer eller åtminstone lika säkra på och känna lika mycket tillit till vår partner som till en vän. 

Jag är medveten om att det finns många olika sorters partner- och vän-relationer. Men jag syftar i ovanstående exempel på en när vän, någon du verkligen bryr dig om. Och på att du har motsvarande relation till din parter.

För mig ligger det kanske något i det här med val, med att våra människor valt oss på olika grunder, att du för din partner måste vara så mycket medan vänskaps-relationen blir enklare då du bara måste vara en sak - en vän. Och kanske skapas då en annan form av tillit. Jag vet inte, utan funderar vidare. 

Läsvärt från Mostern.


http://www.brainpickings.org/index.php/2012/12/11/amelia-earhart-on-marriage/

Att definiera kärlek.

Två heterosexuella män som lever i traditionella parförhållanden definierar kärlek helt oberoende av varandra som "överlämnande" - att man lämnar hela sitt jag i den andres händer. Det tycker Maggan är intressant då hon aldrig själv övervägt den definitionen av kärlek. Det tål att tänkas på.

Jag blir så glad när någon kommenterar på mina inlägg, för min tanke med den här bloggen är inte bara att orera om vad jag tänker - vilket ju mest är intressant för mig själv - utan att få lite nya infallsvinklar på alla min grubblerier och allt jag inte förstår. Det är så lätt att man snurrar in sig i sina egna tankar, så alla andras är varmt välkomna. Tack Mina för din kommentar, jag har funderat mycket på vad du skrev.

Jag önskar att jag kunde förstå tvåsamhet som koncept. Att känna en så stark samhörighet med en annan människa att man vill utesluta andra. Jag syftar inte på att man nödvändigtvis slutar umgås med vänner och bekanta. Jag syftar på att man drivs av en känsla att av att vara exklusiv med den andra.
Det är en försäkring: Du är den viktigaste för mig och jag är den viktigaste för dig. Vi väljer alltid varandra framför andra.
Det är ett innestängande: Det är du och jag mot världen.

Jag kan inte, vill inte välja bara en människa Jag vill inte utesluta eller stänga inne. Jag vill inte vara exklusiv för någon - vilket ansvar! Och jag vill inte ha en människa som jag värderar högre än andra. Jag återkommer återigen till djuren - jag vill leva i en flock där alla betyder lika mycket för varandra.

Jag säger tack, men nej tack till tvåsamhet. Och fortsätter fundera.

Läser just nu I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard och blir förtjust. Han diagnosticerar Sverige som nation med paniksyndrom. Kan inte annat än hålla med. Återkommer med mer tankar när jag läst mer.

Kärlek som botemedel mot existentiell ångest?

Är romantisk kärlek ett fantasifoster vi skapat för att släcka den outhärdliga smärtan över den egna existensen och dess villkor? Det är något Maggan funderar över denna regniga dag. Jag ska vara ärlig och säga att mina negativa tankar nog färgas av att jag återigen är på väg nedför separation road. Men sanningen är att jag nog aldrig har förstått romantisk kärlek (hädanefter omnämnt enbart som kärlek). Jag önskar att någon kunde förklara så att jag förstod. Men tills dess fortsätter jag fundera. Det här är vad jag tänkt på idag:

Jag tänker mig att djur inte lider av så mycket existentiell ångest, jag kan ha fel men låt oss anta att den tesen är sann.
Djurs relationer präglas oftast inte av monogami, de umgås i flock men de får ligga med vem de vill. De verkar inte ifrågasätta sin fria sexualitet eller känna skam över att ha flera sexualpartners samtidigt. Det verkar snarare vara ett naturligt bejakande av en sexualitet som inte exklusivt riktar sig mot en och samma partner.

Vi människor däremot upplever nog all i varierande skala någon gång någon form av existentiell ångest. Ett av människans mest grundläggande drag är att reflektera över sin egen existens, dess villkor och eventuella meningsfullhet. Då vi är medvetna om vår egen ändlighet vill vi förstå och ge mening till vårt varande.
Vi blir kastade ut i livet rustade med en fri vilja, men inga säkra riktlinjer för hur vi bör bruka den. För att rädda oss undan denna situation har vi skapat, religion moral och lagar. Och kanske även kärlek.

Vad skulle kunna vara ett bättre botemedel från den egna existensen än att gå upp i någon annan? Att för en stund få fly sig själv.
Kärleken hjälper oss att gå utanför oss själva och att existera i ett sammanhang och i en tvåsamhet.
När vi dödat gud, dissekerat moralen och inte längre tror på någon meta-berättelse som rättfärdigar våra lagar, vad kan då rädda oss bättre än kärleken?
Vi transcenderar, vå går utöver oss själv oss ser oss själva speglade som existerande individ i den andre, men även som en del av något större gentemot omvärlden. Vi får till och med någon att relatera vår fria vilja till. Kärleken blir det perfekta svaret och den perfekta undanflykten undan den existentiella ångesten.

Och allt detta är nog bra. Jag är inte emot flykt, vare sig den består i droger, kärlek eller masochism, var och en blir salig på sin fason. Jag anser bara att vi borde ta ner kärleken från sin piedestal och ifrågasätta kärlek som självändamål, erkänna för oss själva vad kärleken är - en ljuv flykt undan självet.

Vid ett besök i norraste Norrland drabbades Maggan av en släng svår landsbyggdsromantik. Vid åsynen av fjäll och djupa snötäckta skogar föll jag i kärlek. Här vill jag bo. I ett hus med taket tyngt av snö, med altanen täckt av snö, med en utsikt bestående av snö, snö och snö. Jag skulle ha en eller flera hobbys. Vara mycket kreativ; sticka, virka, pyssla. Jag skulle ta långa promenader i kylan med håret täckt av frost. Oh så vackert mitt liv skulle vara. Så lugnt och fridfullt och harmoniskt.
Som tur var mellanlandade jag i Stockholm och for sedan vidare till Dalarna. Här blev jag botad. Jag skulle troligtvis bli galen efter en månads boende på landsbygden, hur skulle jag inte bli det? Efter två dagar i Dalarna är jag rastlös. Allt går så långsamt, här händer inget. Man tittar på TV, man går en promenad i den vackra naturen. Men det räcker inte. Rastlösheten kryper sig på ändå. Jag baka semlor. Jag stickar en sjal. Och sen? Att bo här för alltid vore något annat.
Jag inser att för att kunna bo på landsbygden måste man var en av två personer:

Person ett har en familj, hen har barn och säkert hund. Då blir det inte tråkigt. Livet fylls av bilåkning hit och dit. Skjutsa och hämta. Åka och jobba, åka och handla, åka hem. När man kommer hem ska man hinna umgås med sin familj. Njuta av livet på landet. Då har man inte tid att ha tråkigt.

Person två är en person som trivs med sig själv, som trivs med ensamheten. Som klarar av att roa sig själv en lång stund. Som klarar av att inte inte lyssna för mycket på sina egna negativa tankar - kanske för att hen inte har så många?

Och Maggan är ingen av dessa personer. Min övertygelse om att jag inte vill ha familj blir starkare med åren och ju mer familjer jag möter. Så jag kommer aldrig kunna vara person ett. Min förmåga att roa mig själv långa stunder utan social stimulans är minimal. Jag klara ett max antal timmar i ensamhet, sedan kommer de negativa tankarna smygande, sedan kommer ångesten. Jag behöver distraktion för att klara av mig själv. De korta stunder jag utlämnas åt mig är redan tillräckliga, livet på landet skulle driva mig till fullkomligt vansinne. Så jag är inte person två heller.

Så återigen lät jag mig förföras av den jag aldrig var. Av en person jag aldrig kan vara. Av en bild som inte existerar för mig. Så jag stannar i staden. Landet fungerar bäst då man besöker det korta stunder i taget. Och det är inget fel i det. Alla är vi olika.
Men viktig att minnas när man drabbas av romantiska fantasier är att gå tillbaka till verkligheten. Att inte dras med för långt. Att alltid analysera, lobotomera och skära upp drömmen - då först fattar jag beslut där jag kan leva med mig själv.

Häromdagen var Maggan ute och tog ett glas vin med en kollega, vi kan kalla honom Kollegan. Anledningen till att vi gick ut och tog ett glas är att vi har otroligt mycket att prata om då han är en person som funderar mycket på livet, dess villkor och aspekter. Och tyvärr räcker inte alltid arbetstimmarna till för att avhandla alla teman på djupet.

Ett av de intressanta teman vi avhandlade var pornografi - med fokus på tabut och skulden. Diskursen började med en fundering om varför det är så svårt att få tag på objektiv litteratur om ämnet. Du hittar antingen glorifierande självbiografier av pornografiarbetare eller fördömande texter av porr-motståndare. Men är det verkligen så svart eller vitt? Hur ser verkligheten ut? Kan man ha en neutral och objektiv syn på pornografi?

Ett av problemen är tabut, det är skamligt att titta på pornografi. Jag tror att väldigt få personer öppet erkänner pornografi-konsumtion, hur modest den än må vara. En anledning till skammen är troligtvis själva industrin - den känns väl kanske inte alltid så fräsch. En annan del är idealen som den visar upp, opererade plast-människor med jättetuttar och jättekukar, man vill kanske inte erkänna att man kan finna det erotiskt tilldragande - de flesta av oss är ju fördömande mot den typen av skönhetsideal. Men om man tittar bortom det. Om vi föreställer oss en pornografi framställd utan vinstintresse av människor som genuint tycker om att ha sex framför en kamera och som ser helt vanliga ut. Är det fortfarande skamligt? Ligger skammen i att man överhuvudtaget finner voyeraism upphetsande? Men vad är det egentligen för fel med det? Iden om att sex är något privat är en modern ide. För inte så länge sedan tillät inte alltid vår bostads-situation att vi kunde behålla vårt sexliv för oss själva, och fortfarande finns det många människor i världen som lever så. Så vad hände? När blev sex något extremt privat? Man kan ju även dra kopplingen till att nu, när vi inte av naturliga anledningar utsätts för andra människors sexliv så blomstrar pornografin. Visar inte det på att vi i grunden finner ett intresse i att se andra ha sex? Och är det fel i sig?
Maggan har som  vanligt inga svar utan bara funderar.
Kommentarer och andras syn på saken mottas gärna.

Tänker på relationer och misslyckanden. Att grunden till alla mellan-mänskliga relationer är kommunikation. Om inte kommunikationen fungerar fungerar inte relationen.

Maggan hade bestämt sig för att 2013 skulle bli ett stressfritt år då 2012 mest bara försvann i en dimma av stress.
Klockan slog tolv den 31/1 och som genom ett trollslag gled jag in i ett lugnt 2013. Trodde jag.

Första veckan i Januari ägnades åt bakfylla och återhämtning efter den alltför livad nyårsnatten.

Sedan kom andra veckan och jag förstod ingenting. Jag var precis lika stressad som inan tolvslaget. Varför? Så skulle det ju inte alls vara. När tredje veckan började likadant satte sig Maggan ned och funderade, vad var det som hände? Svaret kom efter en stunds filosoferande; Vi väljer själva vårt liv. Vi väljer hur vi bemöter det som händer oss. Då måste ju det nödvändigtvis inkludera även upplevelsen av stress. Mina arbetsuppgifter blir ju inte färre och inte heller blir tempot jag måste utföra mina uppgifter i lägre. Det enda jag kunde göra var att förändra min egen attityd. Om jag inte vill känna mig stressad måste jag acceptera att jag har ett jobb som kräver mycket av mig, som innebär ett högt arbetstempo. Och när jag gjort det finna en strategi för att behålla mitt lugn i det.

Så när min chef i början av förra vecka ålade mig en rapport med en dead line som var omöjlig att uppfylla ville jag först bara gråta. Mitt hjärta slog snabbt och jag fick ont i magen. Sedan tänkte jag; Nej. Det var ju precis så här det inte skulle vara. Så jag tog ett djupt andetag och accepterade faktum. Jag kommer inte att arbeta snabbare eller effektivare för att jag mår dåligt. Jag får bar ta det som det är: Es lo que hay, som vi säger här. Jag tog ett djupt andetag, kavlade upp ärmarna och dök ned i arbetet. Med ett lugn och med en acceptens som har gjort att trots att jag blev tvungen att göra mer än 20 timmars övertid på en vecka så mår jag inte dåligt. Jag är trött, men lugn.
Och det är så jag hoppas att mitt 2013 kommer att se ut. Jag hoppas att jag kommer att klara av att fortsätta förstå att jag är den som måste ta ansvar för mitt liv. Inget ändras av sig själv. Vi måste i varje situation som livet ställer oss inför välja vår attityd. Så det är mitt nyårslöfte inför 2013; Jag väljer mitt liv och tar ansvar för mina val.