Om skönhet

Idag läste Maggan i Aftonbladet om Torstein från Norge. Han väger 17 kilo och har en muskelsjukdom. Han har gjort en serie nakenbilder för att väcka vårt medvetande om hur skönhestfixerade vi är i vårt samhälle. Det fick mig att reflektera över min egen syn på skönhet.

"– I vårt samhälle idag är det utseende och kropp som definierar skönhet och i stor grad förmåga. Vi ser det i reklam, filmer, TV-serier och tidningar. Framgång är att ha ett snyggt yttre medan de som ser annorlunda ut alltid kommer att vara mindre värda, säger 27-årige Torstein till VG."

Jag skäms för att erkänna, men gör det ändå, att jag är extremt skönhetsfixerad. Inte bara vid mitt eget utseende men även vid andras. Man kan nästan säga att det är en livsfilosofi. Ni som känner mig vet att jag inte syftar på ett traditionellt skönhetsideal utan mer är intresserad av alternativ form av skönhet, individuell skönhet, men likafullt är jag fixerad.
Jag anser och propagerar för att det är varje människas ansvar att vara vacker för världen. Vi blir glada av vackra saker, av en vacker omgivning och jag tor att det även bör tillämpas på människor. Likafullt som en vacker solnedgång, byggnad eller skogsdunge gör oss lyckliga så tror jag att vackra människor har samma effekt. Därför är det min åsikt att vi alla bör piffa oss varje dag för att glädja vår omgivning. Precis som Stockholms stad har ett skönhetsråd som bestämmer vilken typ av byggnader som får uppföras borde jag få vara skönhetsminister och bestämma vilka kläder och frisyrer människor får ha.
Oerhört viktig att påpeka att under min skönhetsdiktatur skulle verkligen inte ett traditionellt modell-utseende premieras utan snarare uttryck för individuell stil. Men faktum kvarstår jag är en skönhets-fascist.

Det är så illa att under mina sentimentala dagar när jag ser en ful människa blir jag gråtfärdig - tänker att det måste vara hemskt att vara så ful. Vilket är helt absurt, det är ju bara enligt mina estetiska ideal den människa är "ful" den kanske inte alls störs av sitt utseende. Jag inser att jag är totalt bortkollrad av slkönhetshetsen i vårt samhälle.

När jag läste artikeln om Torstein fick jag mig en tankeställare, han ser ut på ett sätt som jag skulle kunna tycka synd om under mina sentimentala attacker. Men han verkar lycklig. Och han är modig, mycket modigare än mig. Och han har en sundare syn på livet vad jag har. Så det är nog egentligen Torstein som borde gråta över mig - en människa som fått livets egentliga värde om bakfoten.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17054117.ab

Återgår till hetsen och hatet mot rökare. Jag röker inte så mycket själv så det är inte ett personligt korståg jag för, utan jag kämpar för friheten då jag ser den begränsas i hälsans och trygghetens tecken för varje dag som går. Och jag blir rädd. Jag blir rädd för människorna som ägnar sina dagar åt att begränsa utrymmet för andra, jag blir rädd för människor som anser att de har rätt att döma andra för att de andra gör något de inte accepterar. Vi måste prata om det här, vi måste stå upp och kämpa för friheten.

Vad grundar då sig denna acceptens av hat mot rökare? Som vanlig grundar det sig i okunskap och masspsykos. Så här skriver David Eberhard i I trygghetsnarkomanernas land:

"Och även om rökare faktiskt dör några år före ickerökare så behöver man inte känna panik för det. Om man upplever  en ökad livskvalitet av rökningen kanske det faktiskt kan vara värt det. Man lever ju inte bara för att leva. (...) När det sedan gäller passiv rökning är vi förmodligen tillbaka i samma farlighetsspektrum som listerianinfektion under graviditeten. Nuvarande lagstiftning kring rökförbud på krogen bygger på en synnerligen svag dokumentation. Med tanke på att rökning trots all omvänd statistik med stor visshet är skadligt vore det faktiskt mer motiverat att förbjuda rökning generellt, men tillåta att man röker på krogen. (...) Det finns visserligen några studier som visar att det är farligt med passiv rökning. Det vill säga, fruar eller makar till en rökare som bott ihop i flera decennier löper en viss ökad risk att drabbas av ovanstående sjukdomar jämfört med någon som inte lever ihop med en rökare under flera årtionden. (...) Vad som helt saknas är välgjorda studier som visar att serveringspersonal eller andra som vistas i restaurangmiljö skulle ha en ökad risk för rökrelaterade sjukdomar (under förutsättning att de inte röker själva) Åtminstone om man korrelerar för andra saker som kan påvrka risken för t ex hjärtinfarkt, som stressig miljö och i förekommande fall dålig kosthållning samt oregelbunden livsföring i allmänhet. Då blir det närmast absurt att staten går in och förbjuder det ofarliga och därmed begränsar det forum då rökning faktiskt för många feströkare är njutbart och istället låter vardagsrökningen fortgå."

Så det kanske inte är så farligt att röka som vi blivit itutade sen barnsben? Kanske vi borde börja ifrågasätta lite mer Statens kontrollbehov och inte köpa alla deras larmrapporter vars enda syfte är att rättfärdiga sina egna myndigheter och begränsa medborgarnas liv.