Min människosyn

På väg till mitt jobb, utanför metron sitter det en man och tigger. Han sitter där hela dagen med sina tre hundar och en skylt som säger: Det är fönedrande att behöva tigga men jag har inget jobb och många barnbarn att försörja.

Varje gång jag går förbi blir jag så ledsen över hundarna som behöver ligga där hela dagen. Vad är det för ett hundlliv? tänker jag.

En dag när jag är på väg hem från jobbet går det en man framför mig. Han går förbi mannen som tigger, vänder sedan om, går tillbaka och ger mannen ett mynt.

- Det är till hundarna, inte till dig, säger han.

Jag blir förskräckt; hur kan man vara så ohövlig? Och hur kan man tänka så, att man vill hjälpa hundarna men inte mannen?

Sedan inser jag att det är ju så vi tänker, de flesta av oss. Det är ju så jag tänker. Varje dag jag gått förbi har jag tyckt synd om hundarna men inte ägnat mannen en tanke. Jo, jag har tänkt på honom men mer som dum, att han är elak som tvingar hundarna att ligga där. Vad är det för människosyn jag har egentligen? Tror jag att han vill sitta där och tigga? Att det är mindre synd om honom än om hundarna?

Jag blev så förskräckt när jag upptäckte det här tankemönstret hos mig själv. För det är inte alls så jag tycker, inte alls så jag vill tycka. Jag tror inte på extrem idividualism där alla förväntas klara av att stå ut i samhället och klara av att uppfylla alla krav och aldrig falla utanför ramen. Jag tor inte på lögnen de vill sälja oss om att vissa människor bara vill utnyttja systemet. och ändå tänkte jag så.

Ändå tänkte jag att jag inte bryr mig om mannen som sitter där och förnedrar sig tiggande. Men at jag tycker synd om hundarna. Att det inte är något bra hundliv. men vad är det för ett mänsikoliv då? Är inte människor också värda min respekt och min omtanke även om de är i en svår situation?

Jag antar att vi lätt ser bort från tiggaren, tänker att det är "frivilligt" för det är enklare så. Då behöver vi inte se verkligheten i vitögat, då behöver vi inte ta ansvar för det kalla, kalla samhälle vi byggt upp där vi låter människor falla fritt.

Vi går förbi tiggaren utan att se, vi lever med bekväma skyglappar för annars, ja annars vad händer då?

Normativitet

För några dagar sedan publicerade en stor dagstidning en vetenskapsartikel där en forskare påstod sig kunna påvisa hur homosexualitet skapas under graviditeten.

Det måste vara en av de mest meningslösa forskningar som någonsin bedrivits. Varför är det viktigt att veta? För att undivka att få ett homosexullet barn? Har vi verkligen inte kommit längre än så?

Maggan är mycket konfunderad äver denna attityd till homosexualitet som vi fortfarande stöter på i samhället.

Vad är det som driver människor att bry sig om vilket kön den person har som andra människor blir kär i? Varför är det viktigt? Sexuell läggning är ju egentligen bara intressant för berörda parter. Det vill säga om jag blir förtjust i en person så blir det ju intressant för mig att veta om den personen intresserar sig för personer av mitt kön eller inte.  I alla andra fall behöver inte jag engagera mig i vad andra personer har för kärleks-preferenser.

Men uppenbarligen är det här för många fortfarande något man behöver, inte bara fundera äver, utan även slösa forskningspengar på. Och ännu värre, i landet där jag bor uttalde sig precis en religös ledare om att homosexualitet är en sjukdom som går att bota. Jag läste det i en insändare i en tidning. Författaren av brevet påpekade att den katolske mannen kanske istället borde ägna sina krafter åt att försöka bota pedofili. Mer relevant för den katolska kyrka då det verkar finnas fler öppet pedofila präster än öppet homosexuella…

Och kanske vi heterosexuella istället borde ägna våra krafter åt att fundera mer över och problematisera vår egen heteronormativitet. Vad ger oss egentligen rätt att se oss själva som normen i ett samhälle där kärlek och sexualitet idag handlar mycket lite om reproduktion och mycket mer om mellanmänskliga relationer?

American Apparel - älska eller hata?

 För inte alls länge sedan var American Apparel på allas läppar - de hade gjort en väldigt sexistisk reklam där tex. samma skjorta marknadsfördes med en normal bild på en man och med en pornografisk bild på en kvinna. Självfallet gick alla vi feminister i taket och med all rätt! Reklamen är vedervärdig.

Nu är de i ropet igen, men denna gången för att de använder skyltdockor med könsbehåring, den här gången blir Maggan som feminist glad och delar en artikel på facebook - coolt American Apparel.

Sedan börjar jag tänka - "Men hallå Maggan, du hatade ju dem för ett halvår sedan och nu älskar du dem?" och så inser jag mitt komplicerade förhållande till dem och vilka marknadsföringsgenier de är just för att de får mig att vara så ambivalent, de får mig ju faktiskt att tänka på dem, spendera energi och tankekraft på dem. Deras varumärke fastnar i mitt huvud.
De ger mig huvudbry. Om du tittar på underkläder i deras webb shop finner du modeller som inte alla är hypersmala, du finner att de inte är retuscherade, man ser tex att de har porer och inte är plast dockor, de är människor.

Vilket är helt fantastiskt att se. Samtidigt som de inte drar sig för att göra pornografisk, sexistisk reklam.... så älska eller hata? Eller kanske se dem som ett intressant inslag i debatten? Måste man älska eller hata? Måste det vara svart eller vitt? Kan det vara så att de faktiskt representerar en ganska vanlig inställning till det egna jaget och till kroppen - ibland vill jag vara ett sexualobjekt och bli åtrådd, andra gånger vill jag bli accepterad som jag är och inte bli påtvingad ett skönhetsideal. 

I det mänskliga varandet ingår ju en konstans ambivalens till det egna jaget, en ständig balans mellan att vara objekt och subjekt, och kanske det är på just det American Apparel så skickligt spelar på. Och kanske jag inte måste hata eller älska dem, kanske jag bara kan ta dem för vad de är: marknadföraringsgenier, som skickligt spelar oss feminister - de får oss att vara för eller emot, de får oss att diskutera dem. och det är väl bra? Att det förs en diskussion om pornografisk reklam och om att kvinnor faktiskt har könshår?  Så, ja, jag får väl helt enkelt lämna det där och Maggan får fortsätta fundera på saken...