Faccebook skapar världen? -del 2
FB är en virtuell verklighet som ibland känns mer relevant och verklig än verkligheten själv. Där skapar du även din egen verklighet - eller en bild av vad du skulle vilja att den var. Du skapar en bild av dig själv. För en gångs skull har du möjlighet att välja hur du ska uppfattas - du kan censurera och omformulera dig själv för att bli den du vill vara, eller den du vill uppfattas vara.
Min selektion av vilka/en bilder, musik, filmer, författare, causes jag likar är ett sätt att visa er andra: Sådan här är jag. Jag kanske väljer att inte lika något jag egentligen finner roligt eller fint bara för att det inte stämmer överens med den person jag vill uppfattas som - med min FB-image. Ett personligt exempel: Jag tycker om att lyssna på Britney Spears, det här är något jag skäms lite för och inte vill att alla ska veta om mig. Så när jag lyssnar på henne på Spotify så väljer jag att göra den sessionen privat - jag vill inte att det ska synas på FB. Däremot när jag lyssnar på L7 eller Sonic Youth gör det mig inget att min FB vänner ser det - det stämmer in på den person jag vill vara. En person som lyssnar på den typen av musik med alla associationer det medför.
Samma ska med de personliga bilder jag väljer att lägga upp. Självfallet lägger jag inte upp bilder dör jag gör tråkiga saker eller ser hemsk ut. Om jag går in och ser på mina album kan jag klart se vem jag försöker få er att tro att jag är: Jag är en kvinna som tydligen vill bli uppfattas som lite vild och galen, men som kontrasterar det hela med att visa att jag även är en country girl - Nancy Spungen goes Bergatrollet. Och det kanske är sant. Kanske den bild jag väljer att visa på FB verkligen stämmer överens med den jag är. Till en viss del gör den självklart det, det är en del av mig, men jag väljer att censurera och inte visa hela sanningen. Det är inget fel i det. Det finns inget tvång av total själslig blottning på FB, tvärtom! Men jag fascineras av mitt eget behov av att censurera mig, varför skäms jag för vissa delar av mig själv? Eller är det kanske bara fascinationen över att faktiskt kunna skapa mig själv som gör att jag väljer att censurera? Att äntligen få vara den jag ville vara?
Tyvärr så fick det här precis negativa konsekvenser för mig. Under den här våren har jag inte mått så bra, jag har varit otroligt stressad och även haft/har problem i min relation. Det har resulterat i att jag socialt dragit mig undan.Jag har bara hat energi att träffa de allra närmaste. Nu fick jag ett meddelande från en av dem jag saknat men inte haft energi för att träffa, där hon skrev hur besviken hon var på mig för att jag aldrig hör av mig. Jag svarade och berättade att jag inte mått bra. Hon svara tillbaka: Hur ska jag kunna veta det? Det enda jag ser på FB är hur roligt du har.
Sant. Men jag kommer nog ändå fortsätta min auto-censur. För när livet är hemskt och hårt och man inte gillar sig själv är det inte underbart att ha någonstans att fly till där alla människor är lyckliga och goda och alltid ser perfekta ut?
Du har helt rätt i att vi formar oss till det vi vill vara på Facebook. I verkligheten har man kanske inte tid eller ork att vara super coola människan som gör underbara saker hela tiden.
ReplyDeleteEn bekant frågade faktiskt på sitt status förra månaden det här: "varför kan inte vänner bara skriva om allt skit som händer istället för tvärtom" Jag blev berörd, för det blir ju lite av en tävling, "vem har mest super duper roligt just nu statusar" speciellt kring sommaren och julen.
Sedan började jag smått diskutera med mina svärföräldrar och pappa förra veckan, om hur många barnfamiljer ska vara så jävla perfekta på facebook, så man vågar nästan inte ens låta mina "crazy kids" umgås med dessa oändligt perfekta barn m.m,
Detta är något helt främmande för min pappas generation,de förstår inte varför vi vill lägga ut så mycket om våra liv för hundratals människor, jag höll med dem, men samtidigt är det så lätt att ryckas med.
Lite omedvetet har jag skrivit lite mindre på FB ett tag och har även försökt att vara ärligare, kanske skulle jag kunna säga tex att vår 6 åriga bröllopsdag bestod av att försöka lägga barnen tidigare, för att njuta av lite skumpa och brieost, men det blev bakslag och de somnade vid elva varav vi lade os direkt efter det och glömde helt bort att ens gratta varandra, alltså det är ärligare, men är det intressant? jag undrar....
Jag ska försöka lägga mindre vikt på att uppdatera min status på enbart positiva saker. (och även erkänna att jag gillar hitlåten Eurforia, väldigt mycket) Puss och kram från Karen xxx
Finaste Karen, tack för din kommentar och vad skönt att någon mer känner som jag. Vill bara påpeka att jag inte tycker att man måste vara helt ärlig på FB. En del av charmen kan ju faktiskt vara att man kan få framstå som den man ville vara. Men jag tänker absolut försöka våga vara lite mer töntig på FB - Brittney I love you! ;)
ReplyDeleteOch som du säger man kan ju bli helt stressad om man glömmer bort att andra gör som en själv och censurerar sig och börjar tro att alla andra har så perfekta liv. Det är nog så man ska ta FB - inte som en plats att verkligen få veta vad som händer i sina vänners liv, men ett ställa att drömma sig bort. Vill vi veta hur de som vi bryr oss om verkligen mår får vi nog ta till lite mer old-fashion medel som ett telefonsamtal eller varför inte ses "i verkliga" livet... Massor av kramar och kärlek!