Häromdagen var Maggan ute och tog ett glas vin med en kollega, vi kan kalla honom Kollegan. Anledningen till att vi gick ut och tog ett glas är att vi har otroligt mycket att prata om då han är en person som funderar mycket på livet, dess villkor och aspekter. Och tyvärr räcker inte alltid arbetstimmarna till för att avhandla alla teman på djupet.

Ett av de intressanta teman vi avhandlade var pornografi - med fokus på tabut och skulden. Diskursen började med en fundering om varför det är så svårt att få tag på objektiv litteratur om ämnet. Du hittar antingen glorifierande självbiografier av pornografiarbetare eller fördömande texter av porr-motståndare. Men är det verkligen så svart eller vitt? Hur ser verkligheten ut? Kan man ha en neutral och objektiv syn på pornografi?

Ett av problemen är tabut, det är skamligt att titta på pornografi. Jag tror att väldigt få personer öppet erkänner pornografi-konsumtion, hur modest den än må vara. En anledning till skammen är troligtvis själva industrin - den känns väl kanske inte alltid så fräsch. En annan del är idealen som den visar upp, opererade plast-människor med jättetuttar och jättekukar, man vill kanske inte erkänna att man kan finna det erotiskt tilldragande - de flesta av oss är ju fördömande mot den typen av skönhetsideal. Men om man tittar bortom det. Om vi föreställer oss en pornografi framställd utan vinstintresse av människor som genuint tycker om att ha sex framför en kamera och som ser helt vanliga ut. Är det fortfarande skamligt? Ligger skammen i att man överhuvudtaget finner voyeraism upphetsande? Men vad är det egentligen för fel med det? Iden om att sex är något privat är en modern ide. För inte så länge sedan tillät inte alltid vår bostads-situation att vi kunde behålla vårt sexliv för oss själva, och fortfarande finns det många människor i världen som lever så. Så vad hände? När blev sex något extremt privat? Man kan ju även dra kopplingen till att nu, när vi inte av naturliga anledningar utsätts för andra människors sexliv så blomstrar pornografin. Visar inte det på att vi i grunden finner ett intresse i att se andra ha sex? Och är det fel i sig?
Maggan har som  vanligt inga svar utan bara funderar.
Kommentarer och andras syn på saken mottas gärna.

Tänker på relationer och misslyckanden. Att grunden till alla mellan-mänskliga relationer är kommunikation. Om inte kommunikationen fungerar fungerar inte relationen.

Maggan hade bestämt sig för att 2013 skulle bli ett stressfritt år då 2012 mest bara försvann i en dimma av stress.
Klockan slog tolv den 31/1 och som genom ett trollslag gled jag in i ett lugnt 2013. Trodde jag.

Första veckan i Januari ägnades åt bakfylla och återhämtning efter den alltför livad nyårsnatten.

Sedan kom andra veckan och jag förstod ingenting. Jag var precis lika stressad som inan tolvslaget. Varför? Så skulle det ju inte alls vara. När tredje veckan började likadant satte sig Maggan ned och funderade, vad var det som hände? Svaret kom efter en stunds filosoferande; Vi väljer själva vårt liv. Vi väljer hur vi bemöter det som händer oss. Då måste ju det nödvändigtvis inkludera även upplevelsen av stress. Mina arbetsuppgifter blir ju inte färre och inte heller blir tempot jag måste utföra mina uppgifter i lägre. Det enda jag kunde göra var att förändra min egen attityd. Om jag inte vill känna mig stressad måste jag acceptera att jag har ett jobb som kräver mycket av mig, som innebär ett högt arbetstempo. Och när jag gjort det finna en strategi för att behålla mitt lugn i det.

Så när min chef i början av förra vecka ålade mig en rapport med en dead line som var omöjlig att uppfylla ville jag först bara gråta. Mitt hjärta slog snabbt och jag fick ont i magen. Sedan tänkte jag; Nej. Det var ju precis så här det inte skulle vara. Så jag tog ett djupt andetag och accepterade faktum. Jag kommer inte att arbeta snabbare eller effektivare för att jag mår dåligt. Jag får bar ta det som det är: Es lo que hay, som vi säger här. Jag tog ett djupt andetag, kavlade upp ärmarna och dök ned i arbetet. Med ett lugn och med en acceptens som har gjort att trots att jag blev tvungen att göra mer än 20 timmars övertid på en vecka så mår jag inte dåligt. Jag är trött, men lugn.
Och det är så jag hoppas att mitt 2013 kommer att se ut. Jag hoppas att jag kommer att klara av att fortsätta förstå att jag är den som måste ta ansvar för mitt liv. Inget ändras av sig själv. Vi måste i varje situation som livet ställer oss inför välja vår attityd. Så det är mitt nyårslöfte inför 2013; Jag väljer mitt liv och tar ansvar för mina val.