Fascineras som alltid över att det i Sverige är socialt accepterad att hata och hetsa mot rökare. Min Sis berättade dessutom att hon via någon på skolan blivit uppmuntrad till att alltid när någon röker uttrycka att hon inte tycker det är okej att man röker. För mig är det här fullkomligt vansinnigt, uppmuntra ungdomar att hetsa mot personer som gör något som i Sverige (hör och häpna) faktiskt är lagligt!
Tänk om jag skulle tycka att det var hemskt och otrevligt med folk som bär örhängen, ger det då mig rätten att varje gång jag ser någon med örhängen uttrycka min motvilja till den personen? Skulle inte det uppfattas som ganska ohyfsat?
Hur kan det då vara socialt accepterat att göra det mot personer som röker? Nota Bene: Det är lagligt både att köpa och röka cigaretter även om vissa verkar ha glömt bort det.

Personligen tycker jag att det är både tråkigt, otrevligt och ouppfostrat att hetsa mot rökare. Folk i Sverige har dessutom blivit så fixerade vid det här att det gått fullständigt över styr. Så fruktansvärt hemskt och störande är det faktiskt inte att gå förbi en person som röker på gatan. Dessutom kan vi inte helt kontrollera det offentliga rummet efter våra privata önskemål - för att leva i en dräglig tillvaro måste vi tillåta och acceptera existensen av: rökare, skrikiga barn, fula barn, fula människor, fula frisyrer, högljudda människor, illa luktande människor, tjocka människor, människor som uttrycker andra åsikter än de vi har, hundar, katter och annat som du personligen kan finna störande i det offentliga rummet. Annars hamnar vi i en mycket konstig form av demokrati, en demokrati som redan nu håller på att sakta, smygande förvandlas  hälso-fascism. Och är det verkligen så vi vill leva? Är det verkligen inte trevligare att låta människor leva i frihet och vara lite störande då och då? Jag tror vi all kan överleva även om vi ger lite mer rum åt sådant vi inte alltid gillar och vågar säga nej till hat och hets - även det som riktas mot rökare.

Dresscode

När jag inte är Maggan hårfrisörska så arbetar jag på ett kontor. På kontoret får man inte klä sig hur som helst, vi har en dresscode. Nästan hela året är det ingen som bryr sig om den, vi är ett kontor fullt av individuella stilar och ingen vanlig kontorsmiljö där alla bär kavaj och slips. På mitt kontor bär ingen kavaj och slips. Vilket jag tycker är fantastiskt då jag är en stor ivrare för personlig frihet och anser att kläder och stil är ett uttryck för din personlighet och därför inget någon annan ska bestämma över.

På mitt kontor arbetar mestadels personer i tjugoårsåldern vilket har lett till att på sommaren behöver vi tillämpa vår dresscode då tjugoåringar inte alltid kan hantera frihet och tror att det är okej att komma till kontoret i strandkläder. Så det behövs regler för det kan vara ganska distraherande med halvnakna människor i en kontorsmiljö.

Vad jag dock inte förstår är vår dresscodes utformning. För det första är den olika för kvinnor och män. Vad händer då med alla de som identifierar sig som varken kvinna eller man? Vad händer med alla trans-personer? Eller alla de som inte är intresserad av att följa en könsdefenierad klädnorm?

Just nu är det modernt bland tjugoåriga flickor att bära linnen som är så djupt ringade i ärmhålan att deras BH syns. Det är inte ok enligt vår dresscode. Däremot är det ingen som reagerar på all tjugoåriga pojkar som går runt med byxorna under rumpan och visar sina kalsonger. Tydligen så är en kvinnas underkläder mer oanständiga och oacceptabla i en kontorsmiljö än en mans. Det känns väldigt konstigt och svårt att försvara.

Jag har full förståelse för dresscodens existensberättigande, men skulle vilja uppmuntra alla företag att ha en mer modern syn på hur människor bör klä sig.

För det första, inte dela upp klädsel efter kvinna och man, för det andra tillämpa samma regler för alla - antingen kan man visa underkläder eller så kan man inte. En dresscode som inte är anpassad efter 50-talets könsnormer utan som vågar steget in i 2000-talet.

Igår var Maggan uppe med tuppen. Hon brukar vara det nuförtiden. Klockan sju på morgonen blir det en springtur i en närliggande park.
Igår när jag sprang så stoppade mig en kvinna precis vid ingången och frågade: Is it safe to run in the park?
Jag: Yes, no worries, ther´s lot´s of people here.
Sen sprang jag vidare. Men medan jag sprang tänkte jag: Kvinnors liv styrs av rädsla. Av rädsla för män.
Det är ju något vi alla är medvetna om, men kanske inte tänker på aktivt konstant. Man kan inte tänka aktivt på det konstant för det är så sorgligt så om man gjorde det skulle man ge upp. Stänga in sig i sin trygga kammare och aldrig mer går ut. Förutsatt att det inte finns en man på din kammare, för då är den inte längre trygg. En kvinna löper statistiskt sett störts risk att bli utsatt för våld i sitt eget hem.

Jag tror att de flesta kvinnor kan känna igen sig i park-scenariot. Första morgonen jag skulle springa där gjorde jag samma reflektion som kvinnan som frågade mig; Är det tryggt att springa i parken? Jag hade inte tänkt på det innan utan bara bestämt mig för att börja ett sundare liv. Och det mest praktiska för mig är att springa på morgonen innan jobbet. Men när jag kom ut den där första morgonen och såg de nästan öde gatorna började jag fundera över vad jag gett mig in på. Jag kom fram till parken och såg först bara en man som sprang där. Då funderade jag på att strunta i det. Sen såg jag en kvinnan som sprang och bestämde mig då för att jag skulle våga mig in. Men så snart jag kom till ett parti av parken där jag blev ensam slog mitt hjärta lite snabbare av nervositet, speciellt om jag hörde springsteg bakom mig.

Det här är så sjukt, att vi kvinnor styrs och kontrolleras av vår rädsla för män. Att vår frihet begränsas på grund av vår rädsla för män. Vi lever inte ett jämlikt och demokratiskt samhälle där halva befolkningen lever i skräck för den andra halvan.

Och det värsta är att rädslan är befogad, till och med vårt rättsystem utgår från att män är farliga för kvinnor och att det är en kvinnas eget ansvar att skydda sig från män genom att t.ex. inte bära utmanande kläder.

Självfallet är den här världen fylld av alldeles underbara män som aldrig skulle skada någon, varken kvinna, man eller djur och det är inte dem jag syftar på i min text. Jag syftar på de andra, de som tycker att det är roligt med våldtäkts-skämt, på de som kallar sina kollegor för horor, för de som ropar efter dig på gata, för de som köper tidningar där kvinnor framställs som köttbitar, för de som försvarar sexistiska kommentarer och tycker att feminister är sur-tanter och att man kan väl få njuta lite av att titta på nakna brudar i reklam, det är väl inget fel i det? På dem som inte säger ifrån när andra män uttrycker sig nedlåtande om kvinnor, på dem som inte byter sida av gatan när de går bakom en ensam tjej en mörk natt och på dem som inte klarar av att förstå att en kvinna är inte ett objekt som finns till för din trevnad. Att varje människa är en individ, ett subjekt i sin egen värld och bör respekteras som sådan.

Men är det så konstigt egentligen att vissa män har så svårt att förstå det? Den bild vi matas med av en kvinna är att hon är ett objekt, ett sexuellt objekt. På samma sätt som en sked är ett objekt jag använder när jag är sugen på soppa är en kvinna ett objekt att använda när man är sugen på sex. Det är vad samhället idag talar om för oss. Så hur ska det någonsin kunna se annorlunda ut?