Vid ett besök i norraste Norrland drabbades Maggan av en släng svår landsbyggdsromantik. Vid åsynen av fjäll och djupa snötäckta skogar föll jag i kärlek. Här vill jag bo. I ett hus med taket tyngt av snö, med altanen täckt av snö, med en utsikt bestående av snö, snö och snö. Jag skulle ha en eller flera hobbys. Vara mycket kreativ; sticka, virka, pyssla. Jag skulle ta långa promenader i kylan med håret täckt av frost. Oh så vackert mitt liv skulle vara. Så lugnt och fridfullt och harmoniskt.
Som tur var mellanlandade jag i Stockholm och for sedan vidare till Dalarna. Här blev jag botad. Jag skulle troligtvis bli galen efter en månads boende på landsbygden, hur skulle jag inte bli det? Efter två dagar i Dalarna är jag rastlös. Allt går så långsamt, här händer inget. Man tittar på TV, man går en promenad i den vackra naturen. Men det räcker inte. Rastlösheten kryper sig på ändå. Jag baka semlor. Jag stickar en sjal. Och sen? Att bo här för alltid vore något annat.
Jag inser att för att kunna bo på landsbygden måste man var en av två personer:

Person ett har en familj, hen har barn och säkert hund. Då blir det inte tråkigt. Livet fylls av bilåkning hit och dit. Skjutsa och hämta. Åka och jobba, åka och handla, åka hem. När man kommer hem ska man hinna umgås med sin familj. Njuta av livet på landet. Då har man inte tid att ha tråkigt.

Person två är en person som trivs med sig själv, som trivs med ensamheten. Som klarar av att roa sig själv en lång stund. Som klarar av att inte inte lyssna för mycket på sina egna negativa tankar - kanske för att hen inte har så många?

Och Maggan är ingen av dessa personer. Min övertygelse om att jag inte vill ha familj blir starkare med åren och ju mer familjer jag möter. Så jag kommer aldrig kunna vara person ett. Min förmåga att roa mig själv långa stunder utan social stimulans är minimal. Jag klara ett max antal timmar i ensamhet, sedan kommer de negativa tankarna smygande, sedan kommer ångesten. Jag behöver distraktion för att klara av mig själv. De korta stunder jag utlämnas åt mig är redan tillräckliga, livet på landet skulle driva mig till fullkomligt vansinne. Så jag är inte person två heller.

Så återigen lät jag mig förföras av den jag aldrig var. Av en person jag aldrig kan vara. Av en bild som inte existerar för mig. Så jag stannar i staden. Landet fungerar bäst då man besöker det korta stunder i taget. Och det är inget fel i det. Alla är vi olika.
Men viktig att minnas när man drabbas av romantiska fantasier är att gå tillbaka till verkligheten. Att inte dras med för långt. Att alltid analysera, lobotomera och skära upp drömmen - då först fattar jag beslut där jag kan leva med mig själv.