Kärlek som botemedel mot existentiell ångest?

Är romantisk kärlek ett fantasifoster vi skapat för att släcka den outhärdliga smärtan över den egna existensen och dess villkor? Det är något Maggan funderar över denna regniga dag. Jag ska vara ärlig och säga att mina negativa tankar nog färgas av att jag återigen är på väg nedför separation road. Men sanningen är att jag nog aldrig har förstått romantisk kärlek (hädanefter omnämnt enbart som kärlek). Jag önskar att någon kunde förklara så att jag förstod. Men tills dess fortsätter jag fundera. Det här är vad jag tänkt på idag:

Jag tänker mig att djur inte lider av så mycket existentiell ångest, jag kan ha fel men låt oss anta att den tesen är sann.
Djurs relationer präglas oftast inte av monogami, de umgås i flock men de får ligga med vem de vill. De verkar inte ifrågasätta sin fria sexualitet eller känna skam över att ha flera sexualpartners samtidigt. Det verkar snarare vara ett naturligt bejakande av en sexualitet som inte exklusivt riktar sig mot en och samma partner.

Vi människor däremot upplever nog all i varierande skala någon gång någon form av existentiell ångest. Ett av människans mest grundläggande drag är att reflektera över sin egen existens, dess villkor och eventuella meningsfullhet. Då vi är medvetna om vår egen ändlighet vill vi förstå och ge mening till vårt varande.
Vi blir kastade ut i livet rustade med en fri vilja, men inga säkra riktlinjer för hur vi bör bruka den. För att rädda oss undan denna situation har vi skapat, religion moral och lagar. Och kanske även kärlek.

Vad skulle kunna vara ett bättre botemedel från den egna existensen än att gå upp i någon annan? Att för en stund få fly sig själv.
Kärleken hjälper oss att gå utanför oss själva och att existera i ett sammanhang och i en tvåsamhet.
När vi dödat gud, dissekerat moralen och inte längre tror på någon meta-berättelse som rättfärdigar våra lagar, vad kan då rädda oss bättre än kärleken?
Vi transcenderar, vå går utöver oss själv oss ser oss själva speglade som existerande individ i den andre, men även som en del av något större gentemot omvärlden. Vi får till och med någon att relatera vår fria vilja till. Kärleken blir det perfekta svaret och den perfekta undanflykten undan den existentiella ångesten.

Och allt detta är nog bra. Jag är inte emot flykt, vare sig den består i droger, kärlek eller masochism, var och en blir salig på sin fason. Jag anser bara att vi borde ta ner kärleken från sin piedestal och ifrågasätta kärlek som självändamål, erkänna för oss själva vad kärleken är - en ljuv flykt undan självet.