Tillit

Under en tid har Maggan tänkt på det här med tillit och hur de påverkar våra relationer.

Det jag funderar över hur vår upplevelse av tillit till en person påverkar hur vi tolkar och bemöter den. Det är väl en självklarhet att tilliten till en människa påverkar den relation vi har till hen, men hur medvetna om det är vi egentligen? Hur mycket låter vi bara det påverka oss utan att vi reflekterar över det?

Jag funderar över skillnaden i hur vi bemöter våran partner och våra vänner. Man tolkar, bedömer och bemöter sin partner i många fall annorlunda än sina vänner. Beror det på att man känner mer eller mindre tillit till sin partner än till sina vänner?

Scenario:

Jag ringer min vän för att fråga om vi ska leka, hen säger "nej, jag känner för att vara själv i kväll." Jag tycker att det är helt ok, frågar kanske om hen mår bra och sen tänker jag inte vidare på det.

Scenario 2:

Jag ringer min partner för att fråga om vi ska leka, hen säger "nej, jag känner för att vara själv i kväll." Jag frågar om hen mår bra och sedan ägnar jag timmar åt att analysera om något är fel i vår relation. Varför vill hen inte träffa mig? Har jag gjort något? Har hen gjort något?

Varför reagerar vi så? Beror det på att vi litar mindre på vår partner, på att hen verkligen valt oss? Jag tänker att det skulle kunna vara så, även om det är paradoxalt. För rimligtvis borde vi ju vara mer eller åtminstone lika säkra på och känna lika mycket tillit till vår partner som till en vän. 

Jag är medveten om att det finns många olika sorters partner- och vän-relationer. Men jag syftar i ovanstående exempel på en när vän, någon du verkligen bryr dig om. Och på att du har motsvarande relation till din parter.

För mig ligger det kanske något i det här med val, med att våra människor valt oss på olika grunder, att du för din partner måste vara så mycket medan vänskaps-relationen blir enklare då du bara måste vara en sak - en vän. Och kanske skapas då en annan form av tillit. Jag vet inte, utan funderar vidare.