I min stad har vi en fin tradition där varje barrio har en dag i veckan då man får ställa ut möbler, kläder och saker man inte vill ha på gatan. Vid en viss tidpunkt kommer sedan sopbilen och hämtar det. Men innan sopbilen så kommer sakletarna. Det är en salig blandning människor som hämtar möbler, rotar bland kläder och hittar fynd. Vissa gör det för att de lever på gatan eller av att sälja skrot, medan andra gör det för att finna något trevligt till sitt hem. Eftersom jag lever i ett land med en väldigt social kultur så blir det ju även mycket språkande och kommenterande med de andra sakletarna. I går till exempel fann vi ett antikt symaskinsbord och oh vad alla blev till sig. Vi satt i fåtöljerna vi funnit och väntade på förstärkningen för att få hem allt och det stannade så många människor och beundrade, kommenterade och gav tips på hur man skulle kunna fixa till det. Jag älskar den här iden med att lämna sina gamla saker på gatan då den både är ekologisk, ekonomisk och ett roligt event på samma gång. Istället för att slänga din gamla bokhylla så ställer du den bara utanför din dörr, innan du vet ordet av så har någon bättre behövande varit där  och hämtat den. Det är återvinning på gräsrots nivå.
Maggan och Marlene Musketör håller för tillfället på att inredan sin takterass, idéen är att den ska bli som ett utomhus vardagsrum, med soffa lampa och tavla. Därför ger vi oss ut på kvällarna för att sakleta. Förra torsdagen var det vårt barrios tur och med en öl i handen gav vi oss ut på gatorna. Vi hittade många fynd men hann även sitta på en bänk och filosofera.
Ämnet som diskuterades var de ångest-ridna tonårsåren.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?" - Karin Boye

Ingen har väl sagt det så bra som henne. Det gör ont och det är svårt att gå från barn till vuxen. Man vill vara stor men är inte redo att möta livet i all sin meningslösa storhet. Man behöver finna sin plats och omdefiniera sitt jag - innan var man ju ett barn som lekte men vem är "jag" som vuxen? Man finner sig själv ensam i världen och inser att man måste ta ansvar för sitt eget liv. Att man är ensam ansvarig för vem man är och vad man gör, man kan inte längre gömma sig i sin förälders trygga famn. Och det är en skrämmande upptäckt som nog ger de flesta ångest i olika grad. För mig personligen var det fruktansvärt, jag skulle inte för något vilja återuppleva den smärtan det innebär att vara tonåring. Det fanns heller ingen att prata med, för - ärligt- psykologerna på ungdomsmottagnigarna är ju ett skämt. De är säkert kunniga inom psykologin, men det här ångesten har inte psykologiska orsaker utan är en existentiell ångest. Och där går de vänliga psykolog/terapeut damerna bet.
 Jag personligen blev hjälpt av filosofin. När jag började studera vid universitetet och fick möta post-modernismen och feminismen så var det som ett religiöst uppvaknande. Post-modernismen fick mig att inse att jag inte behöver leta efter någon absolut sanning, varken om mig själv eller om världen. Feminismen fick mig att inse att det inte var mig det var fel på som inte kunde leva upp till förväntningarna om att vara "en riktig kvinna" utan samhället som krävde det av mig. Jag berättade lycklig och upprymd för min psykolog om den upplevelsen, men hon förstod absolut ingenting. Så då slutade jag gå till henne, och fram till denna dag har jag inte behövt uppsöka någon mer. Jag finner mina svar och mitt stöd hos Sartre, Nietzsche, de Beauvoir och Derrida.

Jag och min musketör kom fram till att det på alla skolor likväl som det finns skol-sköterksa och skol-psykolog borde det finnas en skol-filosof. Tänk er så fantastisk att ha en person att gå till med sin existentiell ångest som kan bemöta ens frågor ur ett filosofiskt perspektiv.

En annan fin teori som Marlene föreslog var att man skulle erbjudas en guidad LSD-tripp. Där skulle man möta sina inre demoner och förstå världen ur ett djupare perspektiv och komma ut som en helare människa. Jag tror absolut att det skulle vara en lösning för många, en väl guidad LSD-tripp kan vara oerhört vacker. Men med tanke på Sveriges absurda drogpolitik så är den lösningen oerhört avlägsen.

Men en filosof i varje skola borde väl inte vara så omöjligt? Då tror jag inte knopparna skulle göra lika ont när de brast.